Jag träffade Anton på ett väldigt säreget sätt. Han gled upp vid min sida en eftermiddag i somras när jag stod och studerade en anslagstavla i Björns trädgård på Södermalm i Stockholm. Klockan var så där en kvart i tre och jag undrade hur resten av dagen skulle gestalta sig. Det hade jag inte behövt göra. Han gled som sagt upp vid min sida och började prata om sådana där affischer i miniformat som gjorde reklam för olika föreställningar och sa efter en stunds filosoferande att det var en film han var sugen på att se men att han tänkte gå och ta en öl på Kvarnen först. Det var som om han menade att vi redan kände varandra och att han räknade med att vi skulle gå och se den där filmen i sällskap, bara att vi gick och tog en öl först. Han presenterade sig inte ens. Vi gick förstås och tog den där ölen och sedan gick vi och såg filmen som faktiskt var riktigt bra. Det var en sådan där sorglig kärlekshistoria där de av omständigheternas spel förlorar varandra i slutet genom att den ena blir dödligt sjuk och den överlevande lämnas kvar att sörja med familjen. Ja, sedan gick vi någonstans och åt. Anton bara antog som av en ren händelse att jag skulle hänga med honom upp till hans lilla tvåa till hål i väggen på en tvärgata till... och sedan var vi plötsligt ett par bara några dagar senare. Fast det höll inte förstås. Jag insåg att det var hans metod som var orsaken. Han kunde helt enkelt inte hålla sig bara till mig utan drog med sig sina nya vänner hem som han plockade upp litet här och var, som samlade han på vrakgods och inte kunde förstå mitt behov av att ha honom för mig själv. Jag klandrade honom egentligen inte för hans sätt att vara. Jag hade ju själv följt honom likt en hundvalp på min väg genom livet. Bara dragits med av hans helt avkopplande sätt att bara vara och hur det än kom sig så förblev vi vänner ända tills den där ödesdigra dagen då jag hörde av hans vänner att Anton farit iväg till Bolivia med några tjejer och sedan inte hörts av mera någonsin. Han lämnade i vilket fall ett minne kvar och det var att av de vilka gjorts till vän eller älskade i hans fantastiska sällskap, det verkade som yngla av sig. Vad det var? Hans metod förstås. Den fungerar alldeles utmärkt och behöver inte någon som helst behov av förklaring. Det är bara att fånga ögonblicket i flykten av att bara vara och finnas till hands för envar vilsen själ att som hoppa ombord på tåget.