Jag borde känna saknad idag,
saknad efter dig och ditt skratt.
Men det gör jag inte mitt på dagen,
Det är på natten mitt hjärta får fnatt.

Det får fnatt på det mest fruktansvärda sätt,
Det stannar, vrider sig och krampar.
Mina andetag blir korta och tårarna rinner,
När det känns som att någon på hjärtat stampar.

Jag ligger i sängen, självisk och sjuk,
hjärtat brister av saknad och självförakt.
För jag saknar inte ditt liv - jag saknar din person,
dina varma kramar och allt roligt du sagt.

Jag saknar inte ditt liv,
för det var fullt av lidande och smärta.
Men jag saknar den sista stunden,
den som bränts in i mitt hjärta.

Du sa att operationen skulle gå bra,
Du skrattade åt att jag ville bli kvar.
Sen somnade du in en sista gång,
Du lämnade mig, älskade far.

Reklamen säger att vi ska ära dig idag,
Köpa slipsar i present, men jag vet inte jag.
Jag hittar inte adressen till där du nu är,
hos Gud, Jesus och sankte Per.

Jag hoppas du trivs där uppe i din vita skrud,
den som du ville få när du for upp till Gud.
Själv hoppas jag på Nangijala när jag dör,
Men jag kommer ändå be Jonathan att vi kör,
Förbi och ser om du är anträffbar,
Så jag får se dig igen, min älskade far!