Mormor bodde i ett litet hus i mitten av skogen. För ungefär tjugo år sedan hade hon flyttat dit samman med sin unga dotterson, Ulf, på den tid då han för första gången hade blivit sjuk.
Ulf hade aldrig varit som andra pojkar, som spelade topp eller åkte skidor, utan bara satte sig vid vägkanten och såg på flickorna som hoppade rep eller som var finklädda, som vackra prinsessor. Men han ville inte spela själv. Ifall någon flicka inbjöd honom spela, svarade han inte utan bara fortsatte stirra och sade ingenting. Då blev flickorna rädd för honom och sprang hem till sina mödrar, medan Ulf satt kvar vid vägkanten och stirrade...
En natt, för lite mer än tjugo år sedan, snart efter vinterns början, kom Ulf hem smutsig och trött, med blodfläcker på kläderna. Mormor blev rädd och bekymrad och ville veta allt som hade hänt, men Ulf svarade inte på hennes frågor. Han gick bara in i sitt rum och låste dörren.
Nästa morgon fanns den lilla flickan som låg naken och död i samhällets å...


Ja, nu hade de två bott i det lilla huset i nästan tjugo år. Det var ju alltid så mörkt i skogen och mormor kände sig mycket ensam ibland, därför att Ulf var ute i skogen nästan hela dagen. Ibland blev hon så bekymrad över honom att hon gråtade mot sig själv, där i den lilla kammaren. Det var synd, menade hon, att Ulf aldrig hade varit som andra pojkar.
Snart efter att de hade flyttat till det lilla huset i skogen hade mormor skrivit ett brev till sin dotter och förklarade att Ulf hade dött av sin sjukdom, för hon ville inte att samhälletsboarna skulle söka sin dotterson ock plåga honom. Hon skrev också att hon skulle helst bo ensam i skogen och få inga främmande, för hon blev så lätt trött och folk pratade i alla fall så mycket smörja...

En solig vårdag, flera år senare, kom en liten flicka in i skogen. Hon såg ut inte mer än tio år gammal, hade vackert guld hår och var klädd i en röd jacka. I armarna bar hon en stor krans, på vilken stod orden: TILL ULF FRÅN HELA FAMILJEN.
Hon gick långsamt mellan björkarna tills hon stod framför det lilla huset där mormor bodde, och sedan knackade hon på dörren.
Finns det inte någon hemma? ropade hon, efter en stund.
Men ingen svarade.
Det är jag, Rödluvan, sade flickan. Din dotterdotter! Är du inte hemma mormor?
Då öppnades dörren lite och mormor tittade ut.
Rödluvan? Är det verkligen du? frågade mormor. Din mor har skrivit mycket om dig i sina brev, men jag har alltid trott att vi inte skulle träffas, för jag är ju mycket gammal nu.
Jo, det är jag, Rödluvan, svarade flickan. Jag har en krans som jag själv har lagat.
Dörren öppnades vidare och mormor kom ut på steget.
En krans? sade hon, förvirrad. Men varför har du lagat någon krans, Rödluvan? Du har kanske hört någonting om mig som jag själv har inte hört?
Rödluvan skrattade lite.
Förlåt mig, mormor! Kransen är till min äldre bror, Ulf, som dog för länge sedan. Min mor har berättat för mig om hur han blev sjuk och hur du skötte om honom innan han dog.
Å...det minns jag väl! sade mormor, och tackade dotterdottern för kransen.
Men då tänkte hon om Ulf som var ute i skogen och kanske väntade, stirrande...
Jag är mycket glad över att träffa dig, Rödluvan, sade hon. Men du måste inte stanna vidare här i skogen, det är för farligt för dig. Gå hem nu, så fort som möjligt!
Är du kanske sjuk mormor? frågade Rödluvan. Dina ögon ser ut som virvlar!
Nej, svarade mormor. Jag mår ganska bra. Det är kankse att jag är så gammal och sover inte så bra.
Och du har sä många rynkor i pannan! sade Rödluvan.
Ja, just det, sade mormor. Men jag har ju aldrig sett vacker ut.
Och dina händer darrar så mycket! sade Rödluvan.
Det är bara att jag är så glad över att träffa dig, Rödluvan, sade mormor.
Är du rädd för mig? frågade Rödluvan.
Mormor skrattade högt.
Rädd för dig? sade hon. Men du är en så vacker, liten flicka. Så liten och så vacker!
Men se, sade Rödluvan. Jag har så stora, starka armar!
Mormor log, förvånad.
Ja, det har du, sade hon.
Och jag har en så djup röst, sade Rödluvan. Nästan som en stor pojke!
Ja, det också, sade mormor.
Och jag har såna stora fötter!
Javisst, det, sade mormor.
Du är rädd för mig, eller hur? fragade Rödluvan.
Jo, det är jag! skrek mormor.
Hon gick in i huset och låste dörren.
Rödluvan suckade.
Hej då, mormor! ropade hon och gick långsamt bort, mellan björkarna.
Hej då, lilla! svarade mormor genom brevlådan...

Senare på samma dag kom en skogsarbetare in i skogen. Han bar en yxa över sin ena axel. Han gick långsamt mellan björkarna tills han stod framför det lilla huset där mormor bodde. Då knackade han på dörren.
Finns det inte någon hemma? frågade han efter en stund.
Vem är det? svarade en röst inne i huset.
Jag heter Helge Fältskog, sade mannen. Jag är bara en stackars skogsarbetare som behöver din hjälp!
Du behöver hjälp av mig? frågade mormor.
Jo, sade han. Just nu har jag blivit tvungen att döda en liten flicka som försökte döda mig, därute i skogen.
Mormor öppnade dörren helt upp och kom ut på steget.
Var hon ganska liten och klädde i en röd jacka? frågade hon.
Ja, precis som det! svarade skogsarbetaren.
Och hade en så djup röst, nästan som en stor pojke? frågade mormor.
Jo, det också, svarade skogsarbetaren.
Och hade stora, starka armar?
Jo, det hade hon också! svarade skogsarbetaren.
Men det var inte någon liten flicka! skrek mormor. Det var min dotterson, Ulf, som har blivit sjuk!
Då slog skogsarbetaren ihjäl mormor med yxan.
Nej, inte sjuk, sade han...

Ulf satt brevid spisen i den lilla kammaren och lyssnade på regnet som plaskade mot fönsterrutan. Han var klädd i mormors bästa: den gråå jackan och den randiga kjolen som hon tyckte så mycket om.
Det var sent, men han var inte trött. Han önskade bara att mormor skulle komma snart och prata lite...