Vendelas mjuka hår tycks sväva kring hennes ansikte som en ljusbrun gloria. Utanför balkongräcket blåser en ljummen bris från stadens västra kvarter.
Det är fortfarande ljust ute, solen har knappt hunnit ner bakom villorna på sluttningen.
Vendela vänder sitt ansikte mot den glödande kvällssolen. För första gången i sitt liv är hon inte rädd för något. Det som förr fick henne att känna ånger och oro är borta. Hon känner sig istället stark och livskraftig, precis som de sista strålarna som om någon timma kommer att spela på hustaken innan mörkret tar dem. Inget kan stoppa henne nu, inte ens James.

Det handlar om att välja, antingen är man lammet eller så är man kniven. Konsten är att välja själv och inte låta rädslan bestämma. Oftast, om man låter sin rädsla styra, luras man att tro att man är kniven. Men i morgonens dystra ensamhet inser man att det bara varit en falsk föreställning. Som lamm ligger man ensam i det grå ljuset medan den sista dagen gryr.

Vendela har valt att vara kniven. Hon skall vara vass och snabb.