För två veckor sedan vandrade jag genom en skog.
Jag såg hur vackra mina träd hade vuxit, jag såg hur självständiga de var och hur de sög upp solljuset och de glänste.
Lövverket bildade vackra bilder, levande bilder, framför mig och jag föll ner på rygg bland löven och andades saktare, med djupa andetag.

När jag vistas i min skog fylls jag av ro, jag blir lugn, fylld av lösningar och ambition, jag blir lycklig.
Det finns inget jag ångrar och allt jag vill ha finns där, i min skog.

När jag lämnade skogens rand, så såg jag vad som låg bredvid.
Bäckar som rann med surt vatten, stenbelagd mark som djuren inte ville äta av och döda stubbar, vars stammar ätits upp av insekter.
Oron och ångern som nyligen varit borta, tar små steg mot mig och kommer närmre och närmre.
Jag hostade och grät, och jag såg, hur allt förfall som fanns bortom lugnet, tog sig ner i marken och lade sig under min vackra skog.

För en vecka sedan lät jag skogen huggas ner.
Jag var inte beredd att se hur det vackraste jag visste om skulle förruttna, försvinna och fördärvas.
Kanske om jag erkänt förfallet tidigare hade jag kunnat förhindra dess framkomst och på så sätt fått behålla min skog.
Men tack vare min feghet vågade jag inte hantera problemet, med risk att jag skulle förlora min skog för tidigt.

Idag saknar jag min skog. Jag vet att jag i slutändan gjorde rätt.
Men jag saknar mitt lugn. Jag saknar min ro. Jag saknar min ambition och jag saknar min lycka.

Jag saknar min skog.