Fönstret står på glänt. Doften av jasmin tränger in
och lägger sig som en tät dimslöja över golvplankorna,
tidigare blanka nog att spegla vårt dåliga samvete.

Vi sitter i finrummet, på soffan av sammet.
Det finns inget mer att säga. Vi sitter nära, så nära
och känner hur vi långsamt tar ett steg ifrån varandra.

Vi kom inte hit så ofta. Men nu är vi här.
Vi dricker kaffe utan dopp.
Och ingen berättar hur vi ska vara.