minns du bruset från älven den där dagen,
sträva plankor och smak av sommar. ännu på våra läppar.
solens sista strålar. genom rastlösa fingrar, som just lärt sig dansa.
och vi sökte orden, flyktiga som vilda fåglar, sköra som bubblor av glas.

minns du björkens skugga den där dagen,
längre än nätterna, som bara blev längre. svartare än din mammas kajal.
bryggan ingav skydd mot en nyfiken värld, oförmögen att förstå.
och det var för sent att vända, för svårt att stanna. så vi log förmätet.

minns du molnens flykt den där dagen,
då vägen blev en stig och stigen två. gräset hade hunnit gulna
och du sa att jag var envisare än älven. i dina ögon fanns spår av höst
jag tittade aldrig tillbaka, men jag minns dina kindben. högre än himlen.