Stenstatyer stirrar statiskt över land med ryggen mot havet och har i mer än tusen år vaktat tyst längs hela öns kust. Några står ensamma, men de flesta vaktar i grupp. De är mellan 5 och 10 meter höga och kan väga upp till 50 ton vardera, minnen från en av de märkligaste kulturerna på jordklotet.
Påskön, mest känd för sina nästan 900 märkliga stenstatyer som heter Moaier på originalspråk.

Hur statyerna tillverkades och transporterades är oklart och vad de hade för uppgift är också osäkert, på grund av att den ursprungliga befolkningen som kunde berätta inte längre finns kvar.

Frågor reser sig lika hastigt som stenstatyernas uppbyggnad, resning och civilisationens undergång på ön. De står eller halvligger ner mot det gulgröna gräset och den spruckna jorden. Alla statyer liknar varandra med sina enorma ögonbryn och händerna knäppta över den ganska runda magen. Blicken är alltid i fjärran, även om ögonen är idag bara två hål.

Idag är ön nästan trädlös, men den var frodig och grönskande när de första människorna kom dit i båtar från Polynesien och döpte den till Rapa Nui, jordens navel, den mest avlägsna ön i världen. Enligt den allmänna och utbredda historieskrivningen skedde det för 1600 år sedan, omkring år 400 e.Kr.

De nästan mytiska monumenten berättar om Påsköns gåtfulla historia, liksom de dramatiska förändringarna i naturen. Klipporna kastar sig skarpt ner i havet och överallt finns hål i den lavaliknande marken där stora träd en gång växte. Öns historia är motstridig och olycklig. Det sägs att syftet med dessa monument var att hedra hövdingarna som ständigt hade en skyldighet att skydda sina ättlingar. Och för att symbolisera detta vänder statyernas ansikten inåt ön, till öns mittpunkt.

I vissa berättelser sägs det att invånarna från början levde ett liv i harmoni med naturen, de levde gott på vad skogen hade att erbjuda och en avancerad kultur växte fram. En gång i tiden fanns där en relativt framstående och komplex civilisation, troligen med uppåt 10 000 invånare. Men befolkningen växte och skogen förbrukades i en allt snabbare takt för att kunna mätta och tillfredsställa den svällande befolkningen. Och precis av denna anledning tolkar andra det som att miljöförstöringen måste ha kommit igång ögonblickligen, precis när folket satte sin fot på ön.

Ett fenomen som idag är kritiskt aktuellt förekom då: miljöförstöringen. Öns resurser började sakta men säkert minska. Den frodiga skogen förstördes tills det inte fanns ett enda träd kvar på ön och nästan alla djur utrotades. Dessutom dök då ett nytt djur upp, den malaysiska råttan som inte bara åt upp fågeläggen utan också gav sig också på trädens blommor och frukter. Välståndet försvann, likaså den ena djurarten efter den andra. Öns befolkningstal sjönk drastiskt och kontakterna med omvärlden upphörde. Förödelsen var så gott som total. Folket började svälta, inbördeskrig bröt ut och en hel civilisation föll sönder.

Sedan dess kommer historien om ön att främst beskrivas som en stor mänsklig katastrof, till skillnad från tidigare tider som mer har varit förknippade med välstånd och fred. Man tror att ön också drabbades av förödande orkaner och våldsamma jordbävningar som lämnade efter sig lika många människooffer som kriget gjorde. Inte nog med detta så spred sig många sjukdomar och epidemier mot vilka människorna inte hade något immunförsvar.

Vad som sedan hände går inte att historiskt följa. Man vet bara att de gamla härskarna förlorade sin auktoritet när folket inte längre hade sin försörjning. Någon gång utbröt ett totalt inbördeskrig och då slogs olika krigsherrar om de alltmer sinande tillgångarna och resurserna.

De började också – som i dagens civilisation– ge sig på varandras heliga byggnadsverk och de mytiska stenstatyerna. Konkurrensen i att bygga hade ersatts med en tävling i att förstöra. Bostäderna och jorden brändes ner, folket drev omkring och flyttade in i grottor.

Flera författare har ofta skrivit om öbornas historia som en civilisations uppgång och förfall genom tiden. Speciellt om miljön och naturkatastrofen, där människan själv hade spelat en direkt och destruktiv roll.

Den här lilla isolerade ön, som är bara 163,6 km² och ligger 2000 kilometer från den närmaste intilliggande ön, har under senare år blivit utgångspunkt för en mängd samhällskritiska studier där varje fynd på ön utforskas för att illustrera en hypotes som i stort sett har varit densamma: att invånarna som helhet på ön mötte sitt fatala öde.

Ön har ständigt tagits som exempel på hur ett samhälle inte får utvecklas: en metafor för den framtid som väntar på de samhällen som ansvarslöst överutnyttjar sina resurser, där öns stenstatyer kan stå som en varningssignal för hur lätt ett samhälle kan gå under på grund av människans vanvett.

Rongo-rongo tavlor.

Kanske de mest häpnadsväckande och kontroversiella föremålen som man har hittat i grottorna på Påskön är rongo-rongo tavlor. Det speciella med dessa tavlor är att det finns inristade hieroglyfliknande tecken på dem. Idag finns mycket få rongo-rongo tavlor kvar. När kristendomen kom till Påskön brände missionärerna tavlorna, främst eftersom de ansågs som en del av hedniska riter. Några få tavlor räddades dock och kunde efter en lång tid återfinnas i modern tid. Tavlorna har aldrig kunnat tolkas och enligt flera vetenskapsmän tydde det på att de har skrivits för länge sedan på ett bortglömt språk. Det sägs att de flesta tavlorna hamnade till sist i Vatikanen som tolkade och sedan officiellt förstörde dem för alltid. Förlusten blev evig, som Guds straff.

Påsköborna saknade en religiös tro som dyrkade en skapare, Gud, däremot dyrkade de jorden, solen, månen och stjärnorna. Detta tolkar många forskare som ett bevis på att öns befolkning hade en konstruktiv relation med naturen och därför levde de i harmoni med den. Det sägs dessutom att de hade ett matriarkatliknande samhälle, där de äldsta kvinnorna var de som beslutade om de viktiga frågorna såsom markodling, markutdelning, bosättning, giftermål etc. Synen på kärleksrelationer och relationer i allmänhet var även diametralt emot den kristna syndfulla världsvisionen. En man av Rapa-Nui folket (Påsköns ursprungsbefolkning), han skulle till exempel aldrig gifta sig med en kvinna som var oskuld. Den kvinna som alla män åtrådde och ville gifta sig med var den som i livet hade haft mest erfarenhet, den kvinna som hade haft mest kärleksförhållanden, den kvinna som var expert på kärlekskonsten. Vilket var precis motsatsen till vad de kristna missionärerna och bibeln predikade.

Faderskapet som vi i den västerländska civilisationen uppfattar det, hade inte heller samma betydelse för dom, det var inte biologiskt betingat. För Rapa-Nui folket var faderskapet något som inte ens kvinnorna kunde vara säkra på, eftersom kvinnorna hade möjlighet att ha så många älskare som de kunde. Den som hade förtur att bli fader var mammans bror och sedan i tur kom andra släktingar. Då valde man att bli fader för barnets skull, för att uppfostra dem i konsten att jaga, fiska, odla marken, bli en bra fader, en bra son, en bra make och framför allt, en bra son till Moder Jorden.

Slavhandel och slaveri

Rapa-Nui folket drabbades under många år av slavhandel och slaveri. År 1720 seglade den holländske piraten Jacob Roggeveen fram till ön. Han härskade över ön och förslavade dess folk i många år.

Piraten James Cook anlände med stora förväntningar på Påskön år 1774, bara några år efter de holländska plundrarna hade lämnat den. Men hans besvikelse blev lika stor som förödelsen på både ön och dess invånare. Den ö han blickade ut över var nästan en ödemark, utan träd eller en enda buske högre än två meter och jorden var nästan helt torr. Cook konstaterade att öborna levde under mycket eländiga förhållanden och att ön var nästan helt eroderad. Den enda maten som fanns var sötpotatis, men den räckte knappt ett par dagar ens till dem själva.

Något dramatiskt måste ha hänt på ön under de korta åren som gått mellan Cooks ankomst och den holländska sjörövarens försvinnande. Denna fullkomliga misär och ödeläggelse som befolkningen och jorden drabbades av, den gjorde att forskare funderade på om en naturkatastrof hade inträffat på ön. Senare forskningar visade dock att en rad stamkrig hade ödelagt sin egna minst tusen år gammal civilisation på ön.

På 1860-talet anlände upptäcktsresande och banditer från Peru till Påskön. De rövade bort 2000 människor, inklusive hela hövdingasläkten och så gott som alla lärda män och präster. De tvingades alla till tvångsarbete i det gamla inkariket. Bara femton av dessa två tusen invånare lyckades komma tillbaka, men de bar på smittkoppor och andra västerländska sjukdomar som öborna inte hade något immunförsvar mot.

Detta tog nästan död på den kvarvarande befolkningen så att det till slut endast var 110 personer kvar i livet, efter att ha varit uppemot 4000 människor år 1720 då den holländska piraten vanstyrde ön.

Dessa plundrare och förtryckare orsakade den permanenta förlusten av de kulturella traditionerna och muntliga berättelserna som delvis kunde ha hjälpt att svara på frågorna som återstår i nutid om moaier och öns förödelse.

Förlusten blev evig, som moaiers gåta.

Inbördeskriget och bedrövelsen pågick antagligen tills de chilenska soldaterna och missionärerna anlände till ön år 1888. Då annekterade Chile ön och påsköborna förlorade igen sin frihet. Då förvandlade den chilenska regeringen under många år hela ön till en stor fårfarm och invånarna fick vistas i reservat och arbeta under slavliknande förhållanden.

Sedan några årtionden tillbaka är fåren borta, men öborna är ännu inte härskare över sitt eget land. Större delen av ön är numera nationalpark och invånarna får själva betala inträde som alla andra turister. Andra delar av deras mark köps i dag upp och blir glada golfbanor och lyxiga simbassänger.

Påskön tar emot 25 000 turister per år, viket hotar urbefolkningens och öns framtid. Från 1800-talet och framöver började ön också få alltmer främlingar från USA och Europa, vilka förde med sig mer missionärer, biblar, vapen och dessvärre också nya sjukdomar. Detta är en av de stora orsakerna till att vi vet så lite om Påsköns egentliga historia, framför allt om stenstatyerna och rongo-rongo tavlorna. Detta ledde också till att när de få överlevande personerna av den ursprungliga befolkningen dog, då försvann kunskapen om hur och varför stenstatyerna hade byggts.

De omänskliga handlingarna som kolonisatörerna vållade då, och det som fortfarande inträffar på ön känns som den slutgiltiga dödstöten och förnedringen mot dess invånare. År 2003 bodde bara cirka 2000 personer av ursprungsbefolkningen kvar på ön. Man kan lugnt men ilsket tala om en ännu oavbruten massaker.