Advent, advent,
vad är det
som har hänt?
Nej inte än,
nej inte än,
det kommer sen!

Hans ankomst är
en mycket diger sak.
Han landar inte
med en släde på ditt tak.
Han kommer
utan buller, utan ljud
Han är vår Gud!
Han är vår Gud!

Han gav oss livet
gen för gen,
och pumpar blod
i varje liten ven.
Han är ju där
i var artär!
När vinterkylan
smyger på,
då målar han
din näsa blå.
Då klär han
anden i en dräkt.
Då ser vi att han
livet i oss väckt!

Vad är det då,
som vi ska
sitta här
och vänta på?

Han gjorde sig till en av oss,
men inte blev han då
nån översittarboss.
Som värnlöst barn
han kliver in på jordens scen,
och får sin förhud
knipsad mellan sina ben.
Han lever livet i antiken,
först omhuldad och sedan sviken.
Han hyllas med förväntansfulla rop,
men dissas sen av allihop.
Han blir till slut förrådd,
och grundligt missförstådd.
Han pinas nu så grymt ihjäl,
och orsaken är mörkret i din själ.

Nu kör vi hela ramsan på repeat,
och dödar Gud som ville komma hit.
Han kanske ville visa
att han inte var en själlös slump,
som utan avsikt
kastat hit oss dump, dump, dump.

Visst är vi spillror,
utav släckta stjärnor
men ännu spirar
glimtvis ljus
i våra hjärnor.
Då kan vi känna
att vi har kontakt
med Skaparen
som gick till slakt.
Han andas i oss än.
Han är vår vän,
han är vår vän.
Då har det hänt!
Det är advent!