[Somme, den 11 november 1916]

Kära Joy,

Det är nu bara drygt en månad kvar till jul, och jag har gett upp hoppet om att få komma hem och fira jul med dig och din mor. Som du vet har vi varit här i över fyra månader nu. Jag försöker att hålla koll på dagarna. Det är inte så lätt, dagarna och nätterna är så lika varandra, och allt sker som i en stinkande, tjock dimma, men att räkna dagar är ett sätt för mig att inte förlora vettet alldeles. Inte mycket har hänt under dessa fyra månader, och samtidigt är sanningen den att så fruktansvärt mycket har hänt. Kanske inte när det gäller våra mål i kriget, men när det gäller enskilda soldater. Hur många liv har inte offrats? För att tjäna ett par hundra meter här, och femtio meter där. Den mark som vi lyckas vinna förlorar vi en vecka senare, bara för att ta den åter efter några dagar. Ett steg framåt, ett steg tillbaka. Som en dans, där vi turas om att föra. Eller som vågor, som plötsligt erövrar stranden i en våldsam attack, för att snart, på ett närmast blygsamt sätt, sjunka tillbaka igen.
Jag trodde att jag skulle kunna hantera situationen bättre. Efter den första chocken, när jag insåg att jag skulle vara tvungen att lämna dig, blev jag faktiskt upprymd, hur underligt det än kan låta, över möjligheten att få strida för England på ett så påtagligt sätt. Det visade sig snart att kriget inte alls var som mina drömbilder. Över hälften i mitt kompani försvann redan under det första dygnet. Sedan dess har allting varit en levande mardröm. Värst av allt är att aldrig få någon vila. Vi får visserligen sova fyra, fem timmar per natt om vi har tur, men det är en orolig sömn, för även om stridigheterna avtar nattetid, så förföljer verklighetens hemskheter oss även i drömmarna. Det är likadant för alla. Det är omöjligt att skaka av sig de brutala syner som etsat sig fast på näthinnan, när det stålgråa som kallas dag övergår i svart natt, och geväret under några korta ögonblick ersätts av en filt.
Jag är ledsen över att behöva skriva om dessa hemskheter till dig, men jag måste få skriva av mig. Få ned mardrömmarna på papper och skicka iväg dem, i hopp om att en dag kanske få bli kvitt dem på riktigt. Jag saknar dig, Joy. Jag saknar ditt leende och ditt skratt. Saknar din varma famn och dina mjuka läppar. Jag saknar att kunna ta en promenad (utan att behöva huka mig), och jag saknar att hålla din hand. Den goda nyheten som du skrev om i ditt senaste brev gav mig så mycket glädje och ljus mitt i allt elände här. Jag önskar att kriget kunde ta slut genast, så att vi fick vara tillsammans igen. Det viktigaste för mig är att ing