En vilsen båt på öppet vatten kämpar med att inte sugas ned i det kalla mörkret.
Vågorna slår mot fören, skummet yr och kaptenen börjar förlora hoppet.

Kaptenens alla rädslor slår hårt emot ansiktet varje gång det kommer en våg:
"Ensamhetens eko. Att inte duga. Rädslan för att bli ignorerad. Skräcken i att vara olyckligt kär. Framtidens ovisshet. Krossade drömmar."

För varje hårt vågskvalp blir det allt tyngre att stå emot och kaptenen värjer sig med armarna för ansiktet och brister ut i gråt när hon inser att man kan inte segla ifrån verkligheten.

Med den insikten vänder kaptenen sig rödgråten om i båten och ser ett ilsket mörker bakom sig som tornar upp sig till kamp och jakt. Med knuten näve, sammanbitna käkar och ett fast grepp om rodret vänder hon så om och styr båten rakt in i stormens öga och antar utmaningen.

Kampen för den inre frid och de lugna vatten hon drömt om och sett framför sig.
Hon seglar bakåt mot sina rädslor för att få ljusare tider.

L j u s a r e t i d e r.