bör förstås öppnas i familjelikt gemyt, i härligt samkväm med likasinnade. Paketet i sig bör vara inslaget i en stor kartong under tjusigt färgglatt papper med något fantasifullt omslag av ringlat platt snöre, kanske med rosett. I kartongen bör det finnas ytterligare ett paket, vars omslag bör bestå av en lokaltidning i dubbla ark, tejpat litet hafsigt sådär för att inte verka för lyxigt. När papperet tagits av bör en kartong för någon form av eldrivet verktyg titta fram. Exempelvis en hårtork, en elvisp eller en elektrisk borr som går på batteri. När paketet är öppnat bör det ligga ytterligare en ask där inne och när du sett att det gör reklam för exempelvis tvättsvamp eller ett halvt kilo kaffe är det meningen att du skall hitta en massa hopknycklat papper från en damtidning eftersom sådana inte är mycket att spara på utan bör avverkas snabbast möjligt. När dessa papper avlägsnats skall det någonstans där under finnas ett kuvert och i det kuvertet bör det kunna hittas ett styvt papper med en teckning i blyerts som föreställer ett par skridskor, skidor eller ett plastkort som innehåller exempelvis ett eller flera biobesök, erbjudande att köpa blommor eller möjlighet att handla kläder, skor eller ett urval av krogbesök för att kunna äta i sällskap med den vilket paketet är ifrån. Jag själv, som är van vid att få den här sortens julklappar av min ömma moder, har ibland haft litet svårt att acceptera visserligen stora men platta paket, mjuka paket eller helt simpla små kuvert utan någon som helst överraskningseffekt. Det är i och för sig en simpel övning att lära sig uppskatta något annat än det en är van vid, men gång efter annan har jag lyckats tämja även andra människor att efter hand förstås sig på det här med vikten av att narras en smula, över tid. Att tvinga någon som mig att lyssna till musik under öppnandet av julklappar är inte att rekommendera, inte ens om ljudet är på svenska. Är den på franska kan jag till nöds övertalas att lyssna på den, medan däremot engelska eller italienska är som helt främmande och brukar sluta illa då det föreslås eller helt aktivt påtvingas mig.