När inramning blir viktigare än innehåll blir allt ett utanpåverk. Givetvis måste man hålla skenet. Och skenet fortsätter att bedra. Det bedårar - men bedrar. Ytliga bedömningar gjorda av ytliga människor ger vid handen att allt är som det bör vara. Man har förlorat omdömesförmågan. Tomhet bedöms utifrån tomhet och kaka söker maka. Ursprunget bestämmer arten. Lika barn leka bäst.

På religionens område har prål och pompa ersatt det inre överflödslivet. En perspektivförskjutning har ägt rum.  Nu handlar det inte längre om att göra insidan av bägaren ren. Utsidan blir av avgörande betydelse. Ögat låter sig undfängnas. Och förledas. Man är inte längre benägen att riva ut det.

Processioner, skrudar och brusande orgelljud blir det primära.

Låt oss vandra några decennier tillbaka i tiden. Partidagarna i Nürnberg, som Lene Riefenstahl på ett så tekniskt fulländat sätt filmatiserat. Alla jippon som iscensattes av demonregissören Goebbles. Hur många lät sig inte hänryckas av inramningen medan själva innehållet mer eller mindre fick stå tillbaka. Fanorna smattrade i vinden. De nattliga fackeltågen. Taktfast marscherande. Agitatorer och demagoger. Exteriören kamouflerade framgångsrikt interiören. Masspsykosen gjorde att man sveptes med.

Kristendomen har alltid mått bäst i enkla stugmöten eller stormande väckelsemöten i förhyrda lokaler. Sådant som kyrklighetens förfäktare brännmärkt som "primitivt" och "okultiverat". Det enkla och ursprungliga har varit det som talat till människohjärtan - inte bara fångat ögon och öron. Djup har ropat till djup där inramningen inte har stått i vägen för innehållet.  Sann kristendom har aldrig frodats i pampiga och påkostade katedraler. "Inga vackra kyrkor, inga tempel, men i stugorna det trängsel var. Inga ritualer, allt var enkelt, men Guds kraft var mäktigt uppenbar", som det heter i den fina sången "Gamla tiders väckelse".

Varför stod Jesus utanför i Laodicea? Han bultade på porten. Men det fanns ingen plats för Honom i kyrkans storslagna, kultiverade och sofistikerade program. Laodicea var församlingen som menade sig ha allt. Man blåste upp sig och riktigt skröt över sina materiella landvinningar och sin förmenta fromhet. Visitationsprotokollet från den Herre man åberopade sig på var mindre smickrande. Det hette om församlingen i fråga att hon var fattig, naken och ljum. Herren ville utspy henne ur sin mun. Kräkmedelskyrkan. Man hade gått från tvättmedel (rening i Jesu blod) till kräkmedel. Det centrala, kärnan i budskapet var inte längre den springande punkten. Sådant kunde ju skrämma bort de förmögna, mer kultiverade medlemmarna i menigheten, och så fick man plötsligt mindre statsbidrag och mindre tionde. Här gällde det att satsa på kulturell förfining. Att anpassa sig efter världen. Det första som blir lidande när så sker är budskapet. Kvar blir ett slags allmänfilantropiskt, humanistiskt mischmasch där Uppdragsgivaren Själv bortrationaliserats.

Tomma tunnor skramlar mest, heter det. Och nog skramlas det i dessa propra sammanhang och så kallade gudstjänster. Klingande malm och ljudande cymbal. En dissonans i Guds öron. Han, som tronar på de enkla lovsångerna.

Tomheten som uppstår när exteriör prioriteras framför interiör är farlig. Den kan fyllas av lite av varje. Och ovännen, som sår ogräs i åkern, är inte sen att agera. Det blir fritt fram för religionen - djävulens substitut för sann och äkta kristendom. Plötsligt ska det inledas dialog med falska profeter. Detta med dopet blir inte längre så viktigt. Tummar man på det ena kan man tumma på det andra. Och dominoeffekten blir ett faktum.

Men så länge det finns människor som står utanför allt detta och lever i intim och förtrolig gemenskap med Jesus Kristus finns det en framtid för den kristna tron. Och en sådan brinnande motståndsrörelse kommer alltid att finnas. De som vägrar att anpassa sig till denna tidsålders väsende och som väljer att göra sällskap med Jesus Kristus utanför lägret.

LARZ GUSTAFSSON  26/1 2014