Halvfabrikat,
fraktalerna, rymden.
Är du hemlös äntligen,
får jag spegla mig i det?
I din blick,
ditt tomma fat.

Vi är urtidsgudar i märkeskläder,
figurerar dekadens likt
figurer i fabriksmoln.
Vi som sträcker oss
mot översvämningar.
Bortom cellskräck,
bortom

Ett bräckligt ozonlager
rymmer snöfall ändå.
Mot dina läppar, blinda,
intill hud.
Där vilar frågan,

alltid samma sak.

Är detta explosionen?
Implosionen?
Sinnet är den starkaste muskeln
men fabriksmoln
förgiftar dess
tredje öga.

Är du hemlös äntligen,
får jag spegla mig i det?
I din blick,
ditt tomma fat.

Min blick är halvfabrikat.