Det fanns en tid tidigare, en tid då ingenting spelade någon roll och det gör det förmodligen inte nu heller, inte egentligen. Egentligen spelar det ingen roll hur mycket vi än hoppas ta oss någon stans, någon annan stans, någonstans långt bort längre bort, längre in i framtiden. För vi står ju faktiskt fortfarande här rakt upp och rakt ner. Men, och jag säger men därför att det egentligen är det enda jag har att säga, men. Men ändå vaknar den där längtan till, vaknar upp som ur den djupaste slummer nere mitt i mellan magsäck och bröstkorg där den vrider och sträcker på sig i ett försök att ta sig upp genom strupen eller möjligen ner genom ändtarmen, det spelar egentligen ingen roll. Vi måse ju förlika oss med att vi både spyr och drabbas av rännskita till och från och egentligen är det väll inget konstigt med det. Men, nu kommer det där ordet igen, men. Oavsett hur mycket jag kämpar emot, försöker hålla andan inne, tvinga den att lägga sig ner igen och vara alldeles tyst och stilla. Oavsett hur mycket, ja oavsett hur, så vägrar den där längtan alls att lyssna till mig och inte till dig heller. Det spelar ingen roll, men ändå gör det det, det spelar en overhörd roll och det värsta är att jag inte har ens den blekaste aning om vad den där längtan egentligen är ute efter. Kanske vill den bara ta sig ut, spänga vidderna och galopera iväg genom skymningen och ut i natten men, ja men någonstans måste det ju ändå ta slut. Någonstans, någon gång måste vi stanna och kanske är det därför som längtan fortfarande springer, springer allt fortare och fortare, låter benen pinna på så fort de bara orkar om längtan nu alls kan sägas ha några ben det vill säga. Men vi står ju faktiskt här, rakt upp och rakt ner och springer ingenstans egentligen. Egentligen är allting stilla, andretagen drar mig in och ut genom livet och jag ser efter min längtan som fortfarande springer och försöker att släpa mig efter sig i smutsen. Den enda jag har att göra är att intala mig att det inte spelar någon roll, det spelar ingen roll, ingenting spelar någon roll, men, och som jag tidigare har sagt så är men egentligen är det enda jag har att säga. Men även om det fanns en tid tidigare, en tid då ingenting spelade någon roll, och trots att det förmodligen inte gör det nu heller, trots det så spelar det nu plötsligt roll. Den där längtan har oss i sitt våld och drar och sliter i oss, och för oss som slits och dras så spelar det nu all roll i välrden. Vi längtar, längtar efter att bara få springa efter den där längtan, snubblandes, hastandes, släpandes i smutsen efter en längtan att ta oss någon stans, någon annan stans, någonstans längre bort längre bort, längre in i framtiden. Men vart är vi egentligen på väg? Kanske spelar det ingen roll det heller, inte så länge som vi kan inbilla oss att vi är i rörelse och stegar frammåt, frammåt mot framsteg, framsteg som ligger där borta någonstans, långt bortom den där händelse horisonten som vi nätt och jämt kan skymta långt där borta någonstans.