Det finns poesi och så finns det poesi, dvs, sådan
som endast poeten själv är förbehållet tolka rätt,
den sorten som kan liknas vid politikers fikon-
språk, och som ej av vardagsfolk begrips, och man
kan tro att detta språkbruk enkom är till för att
inte avslöja den innersta andemeningen i dess av-
sikt,med maskeringsstrategisk taktik.
De som ägnar sig åt kritiska analyser av poesi men
inte producerar något av poetiskt värde kan jäm-
föras med reccencenter på en kultursida eller lek-
tör på ett bokförlag, eftersom de anser sig kunniga
i vad som kan betraktas som god poesi och hur
denna ska utformas i skrift, men klarar inte av att
utforma denna själva, och inte sällan använder sig
av en "pragmatisk eufism" i sin avunds hämnd för
deras egna praktiska inkompitens i att utöva denna
ädla konstart,dit poesidiktande kan räknas.
God och dålig poesi är alltid sig själv närmast, och i
det poetiska öppna landskapet finns inga lagar som
stänger in,begränsar och förbjuder,där är poesin fri
som fågeln och med lika många stilar som det finns
fågelarter.
*