Det var en fin sommardag, jag var och hälsade på min far i Umeå. När vi var ute med bilen så kom far med idén att hälsa på hans kompis Emil.
Jag som endast träffat han en eller två gånger tyckte väl att det kunde vara roligt, han verkade häftig. När vi kom fram såg jag att dom höll på att göra om huset, barnleksaker utspritt på gården och en lina var hunden är kopplad till. Helt vanligt verkade som, fast det var någonting som saknades..

Vi parkerade bilen och jag följde efter far, knackade på dörren. Emils sambo öppnar dörren, känner igen far och hälsar vänligt. Far frågar ifall Emil är inne.. när man såg ansiktsuttrtycket på henne så såg man att han var långt ifrån inne... Emil hade dött, han hade tagit sitt eget liv. Pappa blev helt ställd, Emil var en av hans bättre vänner, han borde varit väl informerad. Jag blev självklart också chockad men tänkte mest på pappa, hur fan ska han ta det? Direkt från den dödes sambo, på deras trappa, i hopp om att vi skulle träffa han... Overkligt ögonblick, vad händer liksom i det läget? Man vill själv bara försvinna då, en upplevelse som man säkert aldrig kommer uppleva igen, som egentligen aldrig var tänkt att uppkomma. Hans barn kom till dörren för att se vilka vi var, då frågade jag mig själv varför? Han hade en fin familj, höll på att renovera sitt fina hus och hade vänner. Men jag ville nog inte ha en förklaring heller.. På något sätt så blev det ett farväl och vi satte oss i bilen, totalt tystnad.

Tror inte en tår lämnade pappas ögon pga den hinna som bildas av chock. Hinnan smälte med tiden och sorgen trycktes fram.
Sådana här ögonblick borde ej finnas, de är orealistiska, det finns ingen utgång. Tystnad är enda lösning, men den är mycket otrevlig.

Fast denna dag var mycket speciell är den även mycket suddig i minnet, hur? Kanske är det meningen att den inte skulle skapats.

Döden kan ställa till det.