Mötte en gråkulen dag Baudelaire på " Cimetiere
du pere-lachaise" även kallad " de dödas stad " där
vi slog oss ner och rökte en pipa fantasi, vi började
tala om döden och livet som företeelser och kom
fram till att båda var illusioner och att det var bara
att stå ut med farsen, sen betraktade vi de dödas
blommor som sörjande smyckat gravar med, det
var de märkligaste och underligaste blommor vi
skådat, som talade till oss och sjöng de mest löjliga
sånger, och det dröjde inte länge innan vi brast ut i
plötsliga skrattanfall, så kraftiga att väktare på kyr-
kogården förevisade oss ut ur den medan vi hela
tiden vred oss i skrattkramper, och Baudelaire
sa : men förstår ni icke ? man måste berusa sig
för att slippa tidens tvång och....
Under våra skrattorgier föll en bok ut ur hans ena
rockficka betittlad " Les paradis artificiels "
*