Han med det blonda svallet vilket var en aning lockigt med en lång och ståtlig figur, inspirerande stora blågröna ögon som man bara skriver om i sagor. Han är så ljuvligt charmig, skrattet som klirrar som glas i ens öron och den finaste sympatin som det är svårt att hitta hos människor.

Hade turen att finna honom under en sen juli dag och han blev sedan en väldigt nära vän under det halvåret fram till nyår.
Vilken klyscha att jag blev förälskad i honom. Hemligt förälskad.
Men jämfört med honom var jag så underlägsen.
Han hade aldrig ens från början tittat på mig det minsta extra eller haft någon slags beundran för mig. Han hade aldrig ens funnit mig det minsta attraktiv.
Jag var hans ryggstöd för vägledning i livet.

Han hade gång på gång nya i sitt liv men aldrig något som höll.
Såna med långt vackert hår, felsteg på noll och en intelligens på 100. Dilemmat för honom var att han aldrig nånsin blev förälskad. Han hade aldrig nånsin i sitt liv fått sitt hjärta krossat eller hyst känslor för någon.

Slutet mot den hösten början på vintern hade han slutligen hittat den rätte, den perfekta "J"
Och jag märkte på honom hur lycklig han var. Hon var den kvinnliga kontrasten till honom. Så gudomligt vacker med en sån briljant själ.

Berusad på för mycket vin under nyår, påväg med honom ut för att ta en cigarett. Utan att fundera la jag mina händer över hans kind och kysste honom. Hur olustig, obekväm och förvånad han blev.

Sen den kvällen lämna han allt bakom sig .
Jag blev hans i 155 dagar.
24 dagar efter nyår förklara han med tårar i ögonen och skrämd blick att han älskade mig.
På våran sista dag stod han med skrapade förstörda knän och grät över att jag krossat hans hjärta.