Jag satt tillbakalutad i min stol på Vesters konditori och hade väl suttit där en bra stund innan det kom fram en man i väl åttioårsåldern. Han hade sandaler på fötterna i någon mörkbrun nyans, svarta strumpor med gröna trianglar nederst på vaden och sandfärgade byxor. Ett svart skärp om midjan av den typ gamla militärer kan tänka sig ha och ovan det en ljusbrun väst över en blå skjorta med fluga till. En brun fluga. Han bar en ljus basker med någon sorts nål fastsatt framtill. Jag kunde inte minnas mig ha sett en sådan nål förut och frågade inte heller. Själv bar jag helt ledig klädsel även om kjolen kanske var en smula kort. Mina tunna vita strumpor gick ända upp och försvann in under kjolen.
Jag hade just fikat färdigt då han kom fram till mig och yttrade sig till min minst sagt stora förvåning. Tänkte att han kanske sett på mig i smyg och tänkt någonting om den blus som knappt förmådde täcka min av bysthållare oklädda byst eller mina lågklackade grekiska sandaletter. Folk hade så mycket synpunkter på andra men själva kunde de tänka sig att klä sig litet hur som helst.
Mannen verkade se på mig med en blandning av nyfikenhet och underliggande humor. Han berättade för mig att medan han suttit och förstrött tittat i ett korsord i tidningen som någon annan löst före honom, sett mig komma in. Han hade iakttagit mig allt ifrån då jag burit brickan till ett ledigt bord, sett mig ställa den på bordet och makat mig ner på stolen. Jag hoppades innerligt han fått valuta för besöket. Han hade sett mig vänta en stund innan jag lagt i socker och hällt i en smula mjölk från en söt liten kanna i vitt porslin med en lila blomma på. Han sa att jag hade satt i mig min smörgås mellan några klunkar hett och inte verkade ha som bråttom heller, tuggat som helt förnöjt och något påmint om en kattunge. Hur jag stundom skruvat mig på stolen, rättat till servetten under wienerbrödet och kikat en smula under den övre brödbiten för att få full insikt i vad den dubbla franskan innehöll för möjliga läckerheter. När den måltiden var förbi hade jag åter igen väntat någon stund innan jag börjat ge en föreställning för honom hur att med förväntan och rejäl njutning äta ett wienerbröd, berättade han för mig där jag satt och studerade honom med loj blick genom mina stålbågade glasögon med hyggligt stora glas i. Det hade börjat dugga lätt utanför men eftersom solen ännu sken en bit bort skulle det nog inte hålla i sig någon längre stund. Det drev stilla och lugn pianomusik genom konditoriet, på en sådan volym att den på intet sätt skulle kunna störa gästernas sorlande mellan borden. Det kom och gick enstaka människor under den tid jag tillbringade där inne. Jag kände mig inte alls störd av att mannen börjat tala med mig. Jag var snarare avvaktande inför vad som komma skulle. Säkert hade han någon sorts poäng med att ha närmat sig mig, helt utan någon form av presentation eller som ursäkt. Pang på bara, om än med ett något förläget och lågt tonläge. Inte alls väsande som en lungsjuk eller så, bara milt och följsamt.
Han hade sett mig göra allt detta som ett sådant besök på en caféteria kunde tänkas innebära. Att jag njutit måltiden med visst välbehag hade det alls inte rått några tvivel om, ehuru färgen på mina kinder blossat något stundom då koppen förts till munnen. Han hade sett mig göra allt detta genom att ha en god portion av fantasi och tyckte bara att jag något litet förstört illusionen genom att ha låtsats rört om i koppen med en sked faktiskt existerande. Jag såg på honom att han verkade litet besviken efter att ha yttrat denna mening. Om nu allt annat varit osynligt som hade övat jag en pjäs eller sketch, varför ej även skeden? Jag såg på smulorna bredvid koppen och ställde stillsamt den för mig själv så naturliga frågan 'Vilken sked?'