Om det vore så att jag kunde. Jag skulle gå min väg, utan att titta mig om, om det inte vore så att jag är ditt kött och blod. Jag skulle låta bli att blicka tillbaka på allt det onda om det inte vore så att du hela tiden påminner mig. Jag skulle kunna säga att jag älskar dig, utan att skämmas om det vore så att jag visste att du älskar mig. Jag skulle kanske kunna hålla min värme om du någon gång sa något som gjorde mig glad. Jag skulle kanske kunna slippa att ligga sömnlösa om det vore så att du pratade med mig. Jag skulle kanske kunna hålla humöret uppe om det vore så att du inte är så satans sur. Jag skulle kanske kunna leva om det inte vore så att du långsamt kväver mig. Jag skulle kanske kunna få behålla mitt blod om det vore så att du brydde dig om mig. Jag skulle kanske kunna haft ett liv om du inte hade älskat Den mer än mig.

Den jagar mig, Den stryper mig. Den tar allt jag skulle ha haft och Den ger dig en annan skepnad. Den skriker om uppmärksamhet, och du är inte sen att följa dess order. Du ser inte annat, du hör inte annat. Bara Den, och endast Den. Den sitter här, i mitt sinne, och hånskrattar. Den finns i dina ögon, i dina ord och i dina handlingar. Var tog du vägen? Om det bara inte hade varit så, om Den bara inte hade funnits. Hur hade allt varit? Hade jag haft dig då? Eller hade något annat tagit dig?

Jag vill inte se Den, jag vill inte höra Den. Den skriker på mig, Den försöker locka mig. Det ända Den gör är att äckla mig. Den får mig att vilja spy, Den får mig att vilja springa. Den skämmer mig. Den har blivigt du.

Jag kan knappt se på dig, jag vill inte höra på dig. Jag vill bara försvinna, inte låta dig se mig, inte låta dig höra mig. Men du vill inte se och du vill inte höra. Du vill sitta där med Den och gräva ner dig, för det är vad du gör. Du gräver en grop, djupare än många andras och gissa om du kommer att falla. Och gissa om jag kommer att gråta. Du har sårat mig, Den har förtärt mig. Du sårar mig, Den förtär mig. I denna sekund, i varje tanke och i varje ord.

Jag vill bara se ett enda tecken på igenkännande. Jag vill bara att du vet vem jag är, men jag tänker inte låta dig lyssna. Jag tänker inte låta dig se att jag ens finns, när du inte vill. Jag ska inte ge dig den möjligheten, inte nu och inte sen. Jag vet vad som komma skall. Jag vet, pessimisten i mig vaknar och säger att det är rätt medans mitt naiva, barnsliga jag säger att det finns hopp. Det finns alltid hopp.

Den lever genom dig, när den lever genom dig så lever den genom mig. Den förtär mig, jag skriker. Du hör inte. Du hör bara Den. Du hör bara dig. Om du någon gång skulle få för dig att lyssna, är det för sent. Du förlorade mig när du fann för mycket nöje i Den. Du förlorade mig när Den fångade dig på riktigt och du glömde bort mig. Du har glömt mig, men jag kommer aldrig att glömma dig.

Det som fanns en gång, det fanns verkligen. Jag vill älska dig, men när Den tar över vill jag inte vara med mer. Jag vill be dig fara åt helvete. Snälla, låt mig glömma dig. Så som du har glömt bort mig. Låt mig säga hej då. Låt mig bara gå.

Jag skulle tro, om det fanns något kvar. Jag skulle stanna, om det fanns något kvar. Det är du och Den som får mig att gå. Du inser inte vad du förlorar. Jag går, och jag går nu.

Låt mig säga hej då. Låt mig bara gå.