När jag var tretton
var kärlek motorcykelåkande galenskap
vid namn Niklas
jag minns att jag satt på fritidsgården
och drog ludd ur hans handskar
ludd som jag sedan klistrade in i min dagbok
för närmare än så kom jag honom aldrig

sen blev jag fjorton
och galenskapen byttes mot vildsinthet
när jag mötte de längsta ögonfransar jag någonsin sett
på en nattbuss på väg hem
han var revolution och LVU förkroppsligad
jag var florence nightingale i flätor

ett år och mycket förtvivlan senare
blev jag förblindad av en mager anarkist
som hade slips och drack hembränd Ouzo -
tillsammans skulle vi ta över världen
men tills dess
nöjde jag mig med hans kalla läppar mot mina
på fester jag egentligen var för ung för

när jag var sexton var stockholm vidöppet
och jag berusades av uppmärksamhet på Berns
när en man med fosforleenden och breda axlar
lyfte mig från baren i sina armar
när han strök mig över kinden och sa
\"lika bedårande som alltid\"
var jag beredd att ge upp allt
och fly med ett cirkussällskap

vi höll ihop
tills jag snubblade in i en annan verklighet
via tunnelbanans gröna linje och en anställningsintervju
där det vackraste jag sett slog undan fötterna på mig
redan när han skakade min hand -
månader efter stod han i mitt kök utklädd till zombie
jag satt lyckoyr och bevakade honom på tryggt avstånd
och när han var tillräckligt nykter
ledde jag in honom till min säng
och lät honom sova i mina armar

det finns inget verkligt kvar av någon av dom nu

mer än luddet i min första dagbok
ett rastafariband och lagtexter i min andra
en intorkad skvätt Ouzo i min tredje
ett falskleg i min fjärde
och en sliten förlovningsring som trängs i byrålådan
med min femte

men det räcker mer än väl