När det kommer till att förstöra sina liv
på sikt borde folk få välja själva. Det är
ju ändå deras liv. Men när förstörelsen
går ut över andra, ja då borde de andra
ha

rätt att ta saken i egna händer. Vilket i
och för sig känns som att uppmuntra
till ren anarki. Men de som "ger sig in
i leken" får väl leken ändå tåla? Eller
skall

det bara vara några få förunnat? Alla
som inte själva vill ta saken i egna händer,
räcker upp en hand! Om du kränker min
egensfär, min egen rätt att få leva, andas
och

verka på snarlika villkor som andra. Då
måste jag väl ändå få protestera och
välja sätt att förstöra din närmiljö på?
Du är ju den som tar dig rätten att för-
störa

min. Du försvarar dig med påståendet
att du har rätt att bära dig åt, även om
det förstör andra människors liv och
hälsa. Var kommer den rätten ifrån om
jag

får fråga? Rätten att begå rena dårskaper?
Rätten att ta sig friheten att göra andra
illa, för sitt eget höga nöjes skull? Och om
jag vill förstöra din närmiljö? Om jag vill
kränka

dig i retur? Begår jag ett brott då? Blir jag
genast kriminell då i dina ögon? Kanske i
samhällets ögon. Du skall icke frestas att
hämnas. Frestelsens sötma är stark, den
är

som en doft vilken ständigt kittlar min
känsliga näsa. Men jag besinnar mig och
knyter näven i fickan. Förlitande mig på
att naturen skall ta ut sin rätt. Att möjliga
missdådare

skall i slutänden falla på eget grepp. Men
retsamt är det allt. Kanske är du inte ens
medveten om vilka brott du begår mot de
oskrivna reglerna. Men begår dem gör du.
Var

så säker på den saken. Det som retar mig
mest? Jag rangordnar dem inte. Men utöver
det uppenbara skadedjur du är och verkar
som. Du njuter av det. Det kan jag verkligen
inte

med. Den som njuter av att förstöra andras
liv har väl ändå gått över gränsen och för-
verkat sin 'utsläppsrätt'. Dumpa du dina
laster om du så vill. Bara inte på min bakgård,
tack.