Efter att ha pratat bort en rejäl stund på resan genom att hålla handen kupad vid örat på det här viset. (Visar med handen för att mer tydligt illustrera och ge sken av att hålla en telefon tätt intill huvudet i höjd med örat, för att du skall mer som kunna förstå dig på scenen.) Det lät då ungefär så här, för en möjlig medresenär, lyssnandes med minst ett öra.
- På taket. Va? På taket. Ja. Intill takfönstret. I lördags. I lördags. Ja, Sven. Matilda? Gjorde hon? Matilda? I skafferiet? Ja. Nej. Nej. Nej. Jaså? Jag sa jaså!? På så sätt. Ja, ja. Stefan? Gjorde han? Sa han det? Sa han det? S A H A N D E T? Jaså? Sa han det? Det gjorde han? Men... Men... Jaså, jaha du. J A H A D U! Nej, inte än.

Den som tjuvlyssnat kunde inte låta bli att le mot mig och fråga om det var ett samtal med en vän och om oväsendet på linjen gjort samtalet svårt? Varpå jag svarade med förvåning målad över hela mitt ansikte. Vilket hon tog som förvåning över att alls ha som hört delar av, eller ens hela samtalet. Sedan ljusnade mitt ansikte och jag undrade över om hon lyssnat. Hon medgav att hon inte kunnat låta bli och som för att avleda min uppmärksamhet och kanske blidka mitt möjligt förnärmade sinne, frågade hon vilket märke telefonen hade. Jag log mot henne och visade handflatan. Varpå hon såg smått undrande ut. Jag kupade åter handen och tog åter upp föreställningen.
- Hallå? Ja, det är jag igen. J A G S A A T T D E T Ä R J A G I G E N!

Min medresenär såg uppbragt ut och surade. Men jag bara log mot henne igen och såg ut precis som om jag trivdes med tillvaron.