De som konstruerar apparater verkar passa
på att ge dem egna liv,
ibland till och med många liv. Jag lyckades

kvadda batteriet på min bärbara PC. På bara
någon vecka, då den var ny.
Jäkla dåligt med sparring i den. Bara tolv gigabyte.

Sedan tog det mig sex år att förse den med virus.
Och fyra år att vägra gå
till doktorn med. Men nu e de prima liv i den igen.

Tveksamt bara om det går att ha internet på den.
Microsoft stöder inte längre
Windows XP. Eller Widows som en del säger.

Men som skrivmaskin duger den. Har en skrivare
som var kopplad
till samma maskin förut. Bara att köpa pulverkassett till.

Enkla spel går också bra. Som schack,
patiens, pineball och biljard.
För att skriva behövs ju egentligen bara ett finger.

Att framföra ett fordon däremot något litet mera kräver
om en säger så, det sitter en dator
i en sådan tingest numera också, osäkert bara var.

Hästarna trängs allesammans under huven hur konstigt
det än han låta och hästhov i diket
där fylleristen till förare sjunger dess lov stundom.

Att det skall gå att framföra en bil bara om där återfinns
en dator skulle ha skrattats åt
så sent som för bara en trettio år sedan eller så.

Liksom under bilens första årtionden åt att kvinnor
skulle kunna ta plats i en sådan tingest
annat än som skrämda från vettet, passagerare.

Hjälm är att rekommendera envar vilken envisas med
att med bil färdas snabbare och längre
än cirka tio kilometer. Bärande av så kallad störtkruka är

även att rekommendera människor vilka vistas i hemmet
på krogen och även på väg därifrån
om en får tro statistik från sadistiska centralbyrån.


Osannolikt spännande fortsättning i del IV