Jag frågar om din mammas alkoholism. Det är sju år senare. Det är känsligt, fortfarande. Du ljuger, fortfarande. Din jacka sitter för hårt, det är glipor mellan knapparna. Det är fyrtio kilo senare. Ditt ansikte är rundare, håret tunnare. Vi har blivit gamla. Du mer än jag. Du flåsar när vi går bredvid varandra ut till skogen. Du brukade springa mil. Nu är jag långt före, du har inte en chans.

Kan vi inte skaffa ett barn ihop, sa du. Jag var sjutton. Jag skrattade fastän jag visste att du menade allvar. Nu pratar vi om barn. För att vi förväntas prata om sådana saker. Du ser ner i marken och säger att du är rädd att inte få några. Jag säger ingenting. Barn skriker och behöver. Smärtan när de föds, blodiga potatisar, jag klarar mig utan. Du frågar om min pojkvän, jag säger att vi älskar varandra. Det är en besvikelse jag missar, jag kan inte se ditt ansikte i mörkret.

Vi lägger ut en regnjacka på marken på en höjd intill en väg. Du reser dig upp hela tiden, kan inte sitta still, får ont i den överviktiga kroppen. Du har åtta öl, jag häller ut en när du inte ser. Jag dricker finvin rakt ur flaskan. Jag har aldrig, säger du. Jag dricker.

Jag känner hur du äcklar mig. Det är en känsla som börjar tidigt under kvällen och som växer. Jag undrar om du egentligen alltid har gjort det. Dina skomakartummar, smutsen under naglarna, dina smaklösa skämt, ditt kön. Jag försöker att inte tycka synd om dig.

Vi går hem när det blir för kallt. Vi skiljs åt men jag vet inte var. Trevlig valborg, säger vi kanske fastän den är slut, jag minns inte. De människor som är kvar ute stapplar, två män på samma trottoar som jag. Jag skriver in portkoden så fort jag kan och pressar igen dörren efter mig. Sju år senare. Precis som du lärt mig.