Vi behöver varandra.
Som referenser att mäta välgång mot. Att klättra på, stå på i gistna hierarkiska organisationsstrukturer. Varandra som åhörare och åskådare för mediala utsändningar, vetenskapliga presentationer, malande monologer i offentlighetens brus och ljus. Det system jag är en del av behöver mig. Den stol jag sitter på behöver mig.
Lydiga och trogna och konsumerande så blir det lugnast. Vi behöver varandra för samhörighet och solidaritet. Bara när hot finns. När vi upplever risk att vår gemensamma illusoriska trygghet ska försvinna. När tänkta, teoretiska frammalda hotrapporter valsas ut. Vart är jag på väg innan jag går i graven?