Nyligen då du var ute på en av dina resor tillbringade du mer än två månader i den exotiska staden Alingsås. En dag kom du att som av misstag förstå att du led av fotsvamp, genom att se på ett program i teve. Du fick veta att det kunde vara bra om du passade på att behandla dig även mot nagelsvamp för att vara på den säkra sidan och fick när du var på apoteket veta att kampen mot svampen kunde ta cirka sex veckor.

Men när du behandlat dina fötter i sex veckor och ändå inte märkte annat än att naglarna på tårna föll av, så gick du till en fotspecialist som var en trevlig kvinna i fyrtioårsåldern som pratade glatt med dig medan du betalade för besöket i förskott och sedan fick veta att du inte alls led av varken fotsvamp eller nagelsvamp utan att dina fötter såg ut som de gjorde för att du troligen led av diabetes.

Hon kunde rekommendera en bra läkare som tur var. Du ringde upp och fick en tid samma dag eftersom en annan patient lämnat återbud och du kunde göra henne tjänsten att fylla luckan och ta emot avgiften som hon annars skulle ha behövt kräva patientens familj på eftersom patienten avlidit vid en olycka. Du dök upp hos läkaren efter att ha avnjutit en närmast underbar frukost på hotellet och lyssnat tålmodigt på en annan hotellgäst som talade danska, ett språk du inte i onödan stiftat närmare bekantskap med.

Men du förstod i vilket fall att samtalet handlade om en resa till Irland. Personen ifråga verkade inte förstå att du var helt som vilse i danska, du hummade artigt då och då som för att understryka det intressanta i att tvingas lyssna till en monolog som åt sig genom en timme mellan sju och åtta just den morgonen. Dansken verkade omåttligt begeistrad i såväl tillfället att få utgjuta sig om ett annat lands möjliga förtjänster, det hade tydligen regnat en del på resan, som att få sällskap vid måltiden.

Ett sällskap som hade vett att varken avbryta eller komma med för tydliga budskap om huruvida ämnet var lika intressant för lyssnaren som för den som berättade. När du väl kommit in på läkarmottagningen och åter igen betalat i förskott för en möjligt givande pratstund med läkaren kom du på att du glömt kameran på rummet. Inte hela världen i och för sig, men det var ett strålande väder och eftersom du var något mer än blott och bart turist så tyckte du stundom att en dag utan kameran i en rem om halsen kunde tänkas vara bortkastad, åtminstone i vetenskapens intresse.

Du upptäckte att läkaren var kvinna, precis som rösten i telefonen talat för, även om du per telefon inte kommit längre än till receptionen. Att det fanns kvinnor som hade yrken som exempelvis elektriker, busschaufförer, veterinärer, lärare, fotspecialister och läkare visste du förstås redan sedan förut. Men ingen läkare är den andra lik och denna läkare utgjorde inget undantag från den regeln och bara det i sig var en upptäckt som du tidigt under besöket slog vakt om.

Besöket var värd en essä, minst sagt. Du fick veta att du skulle få ta prover och sedan skulle du få komma på ett återbesök inom bara två veckor och sedan skulle du få veta vad du led av, om något alls. Naglarna på tårna skulle förstås växa ut så småningom även om det kunde dröja en smula, tills dess fick du helt enkelt se till att inte i onödan smörja in dem med krämer som folk på teve skulle kunna få för sig att pådyvla dig med sitt fagra tal om sjukdomar som folk bara kanske led av.