Världar rasar och klippor faller
för forsens vrede vid skogens rand

där Du en gång gick genom sejdens ångor
och tvingade Maran på knä
och skogens döttrar till att alltid vaka
i dunkla slöjor längs sönernas stig.

Din syn var vårt spjut
på släktenas slagfält
och din röst vår repa i nornornas nät.

Men vi överlät minnet till sten och berg
och lät lavar gnaga vårt arv till glömska

Och vilt hålla stigarna öppna

Men i ögat ser jag dagen
då vi står till svars inför berg och sten
och du kallar dina söner tillbaka

Inatt

Säg Att det är Dig, far, jag ylar till svar
och inte Fenrirs tunga