Men det är mera en känsla än ett med fakta injicerat påstående.
Jag förstår att jag inte förstår saker, eller förstår mig på saker eller förstår mig på vad människor vill säga, ens då de vänder sig direkt till mig.
Jag hör vad de säger men det är precis som om språket går genom ett filter som förvränger vad de säger, till ett totalt obegripligt söndertuggat tjafs, som en sorts oaptitlig gröt.
Jag uppskattar kanske inte den möjliga 'sanningshalten' i vad som sägs och min hjärna därför sållar bort det mer begripliga, som annars kanske kunnat åsamka mina känsliga sinnen skada.
Och bara lämnar kvar gröten.
Det som återstår då är i bästa fall ett pussel utan bild på kartongen pusslet levereras i.
Det är ett för självbevarelsdriften och självförtroendet ytterst beklämmande tillstånd, ett nedbrytande tillstånd för vilken i övrigt positivt verkande och levande varelse som vanligtvis behöver all positiv kraft som uppammas kan.
Känslan av att ingenting begripa infinner sig då och då under dagens lopp.
Den kan infinna sig medan jag läser tidningen, en bok, ser på ett program i teve, hör på radio, talar i telefon, sitter på ett tåg eller buss, fikar på en servering eller i stort sett befinner mig någonstans där jag uppträder i mer vaket tillstånd och jag plötsligt försvinner in i ett dimlikt tillstånd som går under det lätt impopulära namnet 'nervsammanbrott'.
Det finns två sorter.
Det ena kallas även panikångest och uppträder som en blixt från en klar himmel.
Det är som att cykla och plötsligt inte förstå hur att trampa eller att svänga, styra eller försöka bromsa.
Informationen och reflexerna som sitter som ett klister i 'ryggmärgen' upphör plötsligt att fungera och det är som om jag skulle ha förflyttats till en annan planet eller dimension där allting fungerar annorlunda mot vad jag är van vid.
Samma sak är det med den sortens mentala sammanbrott som smyger sig på en litet i taget och där hjärnverksamhet blir som att plötsligt finna sig gå i ett allt mer tilltagande och beklämmande klister.
Eller som att gå i sand eller snö där sakta och påtagligt det är som om varje fotsteg är som att sjunka ner i ett högre och mer djupt underlag.
Som om vore jag på väg att drunkna i fantastiska men skrämmande omgivningar.
Som att trampa ner i ett gungfly, en myr eller i kvicksand och ohjälpligt men sakta sjunka allt djupare och hjälplöst upptäcka att all kamp för att undfly bara drar ned mig allt mera och att till slut bara huvudet är det som befinner sig i det fria.
Jag bottnar kanske inte, men huvudet flyter fortfarande.
Att det är en förfärande upplevelse jag inte önskar någon annan kan jag lova dig som kanske ännu har denna sensation kvar i livet att uppleva.
Upplevelsen brukar inte överleva mer än ett par tre timmar och i sämsta fall bara vara under samma dags vakna tid, men upphöra under sömnen.
Tiden kan också vara så kort som en femton till trettio minuter.
Särskilt om jag tagit en tablett för att söka motverka situationen.
Vill här tillägga att vilken tablett som helst inte duger, det måste vara 'rätt medicin', som i bästa fall också motverkar känslan av att tappa koncepterna och som känslan av att vara på väg att drunkna.
Dessa tillstånd är en smula till men för den som har något annat att göra än att sova bort dagarna.
Någon sorts arbete kan med fördel utföras mellan sådana tillstånd uppträder, bara högst ogärna så fort det kommer och även varar.
Men så fort det är över kan en vara som tiptop igen och gärna som en sorts raket i stigande istället åt andra hållet lätt överoptimistisk om livet och ens egna förmågor.
Att plötsligt få för sig att kunna förflytta berg kan vara lätt överdrivet, men tanken lockar åtminstone.
Det finns om tur är hjälpmedel utöver medicin.
Intag av föda kan hjälpa, samtal med en normalt funtad person personligen eller per telefon, en promenad, se en film, se på teve, all möjlig slags utövande som distraherar och jag ges möjligheten att tänka på något annat än att uppleva mig som att jag drunknar.
Distraherande effekter är som att få kastat till sig en livboj.
Ibland kan en upplevelse för mig själv i ett annars hyggligt tomt rum vara okej, ibland går det bra med en tupplur så länge chefen är införstådd med sakens natur.
En varningssignal som ofta nog uppträder alldeles före eller i början av nervöst sammanbrott, är att personen ifråga plötsligt får förfärande kort stubin och kan börja skrika till sin omgivning som om det brann någonstans och alla måste ta sig till utgångarna som fort som möjligt även om den enda utgången på just din våning råkar vara ett fönster eller en balkongdörr.
Om jag sitter bakom ratten i en finare limousin får min passagerare ha en smula förståelse för att jag hellre kör in och tankar och fikar istället för att ha kontakt med det där räcket som håller bilen på banan istället för att låta den glatt segla ut över ett eller annat stup.
Förståelse för människors udda behov i tillvaron är ett plus i vilket jobb eller tillvaro som helst.
Så bara ha tålamod med mig nästa gång jag skäller ut dig likt en bandhund med trasigt koppel.
Betendet är övergående.