"Det gör så jävla ont" sa jag med darr på rösten.
Inte ens rösten ville samarbeta med mig idag.

Du ler ett stelt leende och petar med dina smutsiga skor i gruset.
Du dammar upp dammgrus med skorna och inväntar ytterligare ett svar.
En sägning från mig, så att du ska kunna fortsätta vara tyst.

Du som alltid är så stark.
Du som alltid ska kunna ge svar på tal.

"Det finns kaffe kvar. Lite kvar" säger du hoppfullt.
Som att kaffe skulle kunna vara lösningen.

Jag följer dina råd.
Famlar med den hårda metalltermosen och får fram en liten skvätt av bränt blaskigt kaffe.
Jag säger ingenting.
Jag låtsas att det går bra.

Vi sätter oss i senvåren och lyssnar på all ångest som beblandas av glada barnskratt från fjärran, och lyckligt fågelkvitter.
Jag tänker att du aldrig kan säga något bra nu.

"Du är din egen värsta fiende. Varken jag eller någon annan kan hjälpa dig. Du måste sluta ställa krav på dig själv, och sluta hata dig själv". Säger du stelt.
"Det kommer ta ett tag. Men hat föder ingen lycka"