Den unga flickan,
kunde hon ha varit elva år gammal,
låg och smekte sig själv.

Den vänstra handen smekte höger kind
och efter en stund lät hon vänstra kinden
smekas av höger hand.

Det var som att hon tröstade sig själv
och det säkert i väntan på
någon form av hjälp.

Bara någon meter
från henne
låg det ett barn till.

Men barnet levde inte och kvinnan
som hade barnet liggande i famnen
var också hon död.

Det fanns fler döda och levande människor
i närheten och några hundra meter bort
pågick det strider man mot man.

Det var vardagsmat förstås.
Att kriga eller att bli offer för krig på olika sätt var
'ett sätt att leva' för de där människorna.

Någon hjälp var kanske inte
att vänta
och om flickan alls uppmärksammades

var det högst osäkert
vad som skulle hända med henne
i så fall.

Så hon var tyst och tröstade sig själv
med sina händer, så sparsamt
och långsamt hon bara kunde.

Hon ville inte väcka onödig uppmärksamhet
ifall den som kom
hade mindre goda avsikter med sin närvaro.

När höger hand smekte vänster kind
kunde hon låtsas
att det var hennes syster eller mor

som tröstade henne
och gav henne känslan av trygghet
mot verklighetens faror och fasor.

Det fanns fullt av ljud i hennes närhet,
även om det inte var precis fågelsång
eller någon sorts glädjerop.

Det var ljud av strider,
av sårade och döende människor
som av någon anledning

ville varandra illa
eller bara försvarade sig
mot ondskans redskap.




*Jag bytte titel. Den nya titeln är förstås en parafras på en rubrik som redan parafraserats några gånger av andra.