Ballerina, stilla, vit
så har ödets stund dig farit
ur sitt kalla sommarskrin
där ett ögonblick vi varit
Eld av rosor ingen fick
men ett sår så djupt som haven
det bär vi vart vi går
på vår väg mot graven

Träets jungfru, nu har klätts
utav vintern i dess kåpa
sömnens kalla, sköna du
ömsom tövarm, hal som såpa
Dinos röda ögons glans
över skrinets kärna vakar
På stigen nedanför
vandrar muntra makar

Dig man kallar oktagon
forna somrars spelebana
Pärlor dansar nedanför
liksom av en trägen vana
Kullens tempel lyser rött
bortom sömn och ekars armar
När sömnen håller tyst
pärlorna de larmar

Står de nakna dina barn
av dig, tysta ballerina
dunkelt klädes de igen
för att åter dö, förtvina
Så som Dino bräcks en dag
väntas pärleraden bräckas
I ekens kalla jord
står vår tur att knäckas

Ännu trollelampan blint
lyser in i trampad mage
lik en sommarsol på landet
mot en blombevuxen hage
Kanske blommar någon gång
ur vårt lövverks rika flöde
en stor och vacker dröm
någon annans öde.



27/12 1988