Jag ska låta dig plågas under hårda fingrar. Du ska få min tillåtelse att sakta förtäras av min styrka över din hals. Med en vass kniv jag har slipat, river jag upp din pulsåder och tittar på när ditt mörkröda blod pumpas ut i takt till dina hjärtslag. Och du skriker, högre än någonsin förut, länge och väl mellan kvävda flämt, ber om förlåtelse. Men jag lägger bara mitt långa pianofinger över dina torra, spruckna, läppar. Säger åt dig att vara tyst, jag orkar inte lyssna på dig mer. Med galen ilska i dina mörka, snart döda, ögon stirrar du in i mina ljusblåa, svär åt mig, svår att jag ska plågas i helvetet. Men jag ler bara, ler åt dig, ler åt dina misstag. Jag är redan i helvetet, med dig här, här i intet.

Mitt i ingenstans släpar jag dig bort från verkligheten, bort från livet, in i mörkret. Jag släpar upp dig på ett kirurgibord. Du känner dig hjälplös, svag och sårad. Du trodde du kunde lita på mig, du trodde du kunde lita på någon som mig; ett monster utan ansikte, ett monster utan ord. Men jag ger dig inget förbarmande, bara smärta. Och åter smärta.

En skalpell ner i lungorna, mellan krasande revben, huggande efter mer. Hugger dig blodig under min tunga kropp, hugger dig levande över min förväntan. Spetsar hål, din hjärtfrekvens darrar, du kvider tyst. Jag torkar mig på en skrynklig servett, torkar pannan med baksidan av vänsterhanden, grundar noggrant mitt verk. Mitt konstverk. Min levande skulptur.

Och jag öppnar upp dig, din vibrerande kropp, ditt nekande. Jag öppnar upp dig med händerna, beslutsamt grävande bland nakna organ. Du skriker igen, skriker högre den här gången. Ett gråtande tjut från din bröstkorg. Förlåt, skriker du om och om igen, förlåt. Men jag låtsas bara som om jag inte hör dig be, jag ser inte din förlåtelse, jag ser bara din öppna kropp under mig.

Med ett hårt grepp om ditt blödande hjärta sliter jag ut den ur ditt asksvarta inre. En stund står jag bara där, begrundar, innan jag tvingar ner den nerför din såriga hals. Du gör motstånd, vill inte låta mig vinna, men jag är starkare. Jag hör hjärtslagen medan du sakta kvävs.

När min levande skulptur förlorat medvetandet släpper jag taget. Jag går bort från dig, ett par steg bakåt. Hela tiden, medan det som är kvar av ditt blodbeklädda skal börjar ruttna bort, ler jag.