Jag gäspar stort för vad som känns som femte gången under den senaste minuten, och min kompis tittar på mig. Jag har försökt dölja min trötthet under dagen, trots att jag varit väl medveten om att jag misslyckats redan från början. Jag känner mig seg, som om det tar någon sekund för länge att processa allt, som om resten av världen konstant är ett steg före mig.
”Trött?” frågar hon, och tonen är retsam men jag kan ändå ana något annat i den. Oro skulle jag gissa på, men jag är inte säker.
”Ja.” Det känns dumt att ljuga när jag uppenbart är avslöjad, och det känns som om jag är skyldig henne någon form av förklaring, en försäkran om att det inte är hennes sällskap som tråkar ut mig.
”Jag har inte sovit särskilt bra sedan vi var tvungna att ta bort Verona.” Vi vet båda två att jag aldrig sover bra - jag har lidit av insomni längre än jag själv kan minnas – men att det sällan syns på mig. Under gymnasiet, när jag var som mest stressad, kunde jag ha perioder som varade ett par veckor där jag enbart sov 2 timmar per natt. Jag klarade ändå av att hantera det, klarade av att vara vaken och inte te mig tröttare än resterande spända tonåringar i min klass. En vecka av dålig sömn borde inte synas så tydligt på mig som den tycks göra nu.
Jag har dessutom sovit mer än vanligt den senaste veckan, tvingat hjärnan till medvetslöshet bara för att slippa tänka. Den tvingade sömnen är dock inte av den typen som gör en utvilad, utan bidrar bara till att jag vaknar upp mattare än när jag lade mig och med en underligt tom känsla i bröstet.

Den tomma känslan är alltid närvarande, och det känns som om den varit min följeslagare i en evighet men jag vet att det egentligen bara är den nionde dagen i det hela. Nio dagar sedan jag tog bort henne.
Jag väljer oftast att formulera det på det sättet – att vi var tvungna att ta bort henne – då det känns mest lätthanterligt att säga. Som om det enbart krävdes ett enda rent snitt för att avgränsa henne från mitt liv, som om hon är undanstoppad men kan komma tillbaka när jag återigen känner för det. Det är inte orden som existerar i min tankar dock, för i mitt huvud har verben starkare känsloladdningar än så: göra oss av med, avliva, döda.

Jag minns att jag snyftade fram det sista ordet under en av de tidigare dagarna, så fylld av ånger och skuld att det kändes som om jag skulle spricka.

Jag dödade henne.

Min mamma sa till mig, nästan argt, att jag inte fick tänka så. Att Verona var gammal och sjuk, att det inte fanns något annat att göra. Jag hörde henne, men samtidigt befann jag mig tillbaka hos veterinären. Hörde honom fråga - med den där väna, milda rösten som skulle gjort mig ursinnig om jag varit kapabel till att känna något annat än smärta i stunden – om vi har bestämt oss för hur vi skulle göra. Mamma hade tittat på mig med fuktiga ögon och yttrat orden ”Det är din kanin.”.
På sätt och vis är jag tacksam för att hon låtit mig bestämma, inte tvingat mig in i något men jag är också rasande över att hon la valet och därmed skulden på mig. Jag fick bestämma, så det var jag som dödade henne. Hade jag gett ett annat beslut hade hon kanske fortfarande varit här, men jag valde att ge upp. Jag valde att ge upp på henne.

Ord som ”Det fanns verkligen ingenting annat att göra” ringer tomma, för hur kan de vara så säkra? Om det så funnits en chans på miljonen borde jag ha tagit den, men istället slängde jag iväg hennes liv.
”Att låta henne leva blir bara jobbigare och smärtsammare för er båda” sade veterinären, men han kan inte talat helt sanning för ingenting borde kunna vara värre än det här.

Nio dagar sedan och jag gråter fortfarande när jag ligger i sängen för att försöka sova. Tankarna attackerar från alla håll och kanter, och förutom den krossande skulden är det också den otroliga saknaden. Det känns som om någon klöst ett stort hål i mitt hjärta, efterlämnat ett svart hål som aldrig kan fyllas igen. Jag vill ha tillbaka den saknade delen av mitt hjärta, jag vill ha tillbaka min Verona och jag kan fortfarande inte acceptera att jag aldrig kommer få se henne igen. Jag får ideligen höra att det kommer bli bättre med tiden, och jag nickar då jag vet att det är sant, men inser snart att anledningen till att jag tror på det är för att en del av mig förväntar sig att hon ska komma tillbaka. Att någon skamset ska komma och be om ursäkt för det uppenbara misstaget, för inte kunde det stämma att det var mitt husdjur som skulle tas ifrån mig. Det kunde omöjligt vara tillåtet, för jag älskar henne alldeles för mycket för det. Hon var min livlina under hela min depression, ”the light of my life” som jag tillgivet brukade refererar till henne som. Inte kunde det stämma att hon skulle försvinna.

Dagarna direkt efter avlivningen (mordet) hade jag inte klarat av att vara ensam för en enda sekund. Jag klängde fast vid min familj vid varenda minut av dygnet, och mina föräldrar drog in en madrass i deras rum då jag inte klarade av att vara ensam. Jag låg där och snyftade hysteriskt i mörkret samtidigt som min mamma höll om mig och hyschade försiktigt. Jag gråter fortfarande i mörkret dock, enda skillnaden är att jag nu ligger här ensam. Men det är bättre att låtsas som att det börjar släppa.
Jag är trött på att se deras ögon fyllas med tårar varje gång jag bryter ihop. De sörjer också henne, och det är inte rättvist att jag tar ifrån dem deras rätt att göra det genom att bete mig som ett förvuxet barn. Jag drar mig undan, sitter inne i mitt barndomsrum och spelar tv-spel hela dagarna. Trots att jag ibland får pausa mitt spelande för att gråta – då hon alltid brukade ligga intill mina ben när jag satt vid teven – är det bättre distraktion än någonting annat.

Jag är för det mesta avstängd ifrån omvärlden, och vissa dagar vill jag inte lämna sängen alls. Mamma håller på i timmar med att försöka få ut mig, och det är bara för att min bror fysiskt lyfter mig från mitt sovrum till köket som jag ens kommer ut och äter. Det enda jag får i mig självmant är Coca Cola, glass och allehanda bakverk, ju onyttigare desto bättre. Det blir som ett slags självskadebeteende, det får ersätta rakbladen och tändstickorna från min ungdom. Det är inte alls lika tillfredsställande, men tanken på att jag förstör min kropp, en sockerchock i taget, är underligt lugnande.

Alla dessa tankar går igenom mitt huvud inom loppet av sekunder, och min kompis blick talar om för mig att hon märkt att jag svävat bort. Jag förklarar mig dock inte, utan ler bara en svag skugga av ett leende, och ursäktar mig snart med att jag måste bege mig hemåt. När jag väl är innanför dörren är jag på väg att gå direkt till hennes bur som alltid, säga hej till henne, innan jag återigen slås av den brutala verkligheten. Buren står inte längre på den plats den haft sedan jag var 13 år, för det finns inte längre något litet liv som bor i den.

Hon är verkligen borta, och den insikten känns som ett svärd i bröstet. Jag skyndar mig till mitt rum, undviker familjen då jag inte vill att de ska se förtvivlan i mina ögon. Det har behövt ta hand om mig länge nog.

Väl säker innanför stängda dörrar sjunker jag ner på golvet, tårarna har redan börjat trilla nerför mina kinder. Jag säger det som jag har gråtit, snyftat, skrikit de senaste dagarna - de ord som är med mig i varenda tanke, vartenda andetag.
”Jag skulle kunna göra vad som helst för att få tillbaka dig.”