Den öde ikonen

Ännu dröjer kvinnan
med barnet i famnen
i ett tyst avsked 
från rummet.
För mörkret spända
väntar på torget
två diamanthovade änglar.
När ekot har tystnat 
efter de bortresta 
tändes på verandan 
gula lupiner 
som  fotogenlampan.
Jag som gått förbi i tankar
lyfte upp med vårdnad 
kyrilliska bokstäver 
utspridda på marken.
Den bortglömda kronan 
svepte jag i manteln


Efter flykten

Har deras flykt förändrat vår trädgård, 
eller blev jag berusad av röken 
som steg upp från marken? 

Jag såg i doften av brända löven, 
att alla som satt vid bordet under träden 
och åt sin kvällsmat, 
var redan döda, 
sedan längre begravda, bortglömda, 
som om de aldrig levat, älskat, 
varit till nytta. 

Syrsan tystnade. 
Fjädern stod i luften stilla. 

– O, mina dårar, o, narrar mina 
med bjällror i hatten! 
Ni borde stiga upp, springa, 
gömma er under kossans juver 
eller tuppens vinge. 
Ty änglarna var opium 
eller en prydnad i kyrkan. 
Men era kinder var slaviskt höga 
pannor vita, 
läpparna rörde sig 
i en oavbruten takt. 
Ni märkte inget. 

– Varsågod! 
Mer sallad? 
O, vilket utsökt vin! 
– Na zdrowie! 
Caluje pani gospodyni spracowane raczki. 

- Har ni läst den sista artikeln av kamrat Bronski? 
- Inte? 
- Jaså. Ni föredrar Josef Konrad Korzeniowski. 
- ” Nie zaznal szczescia kto nie sluzyl w marynarce..” 
O, hej! O, ho! 

Coda

Vilken särskild lycka, att få återkomma 
från tidens coda till nutiden, 
upplyst så smärtsam,av resan drabbad 
förbi andra trädgårdar, folksamlingar,
främmande högtider,möten som dör av kyla

kunna instifta egen rättvisa  
bröd bryta,handen vidröra,
säga till någon det som aldrig vågats
eller bara höra de andra tala. 

Det är en gåva och nåd,
att kunna lyfta upp
en frukt från assietten 
och leda den åter.
Sen låta kvisten fatta blom