Det forsar vid stranden
det brusar och slår
Du jagar på ytan
där vindarna går
och skrattar av lystnad
vid grottans entré
berusad av modet
och livets idé
du vilda från djupet
du virvlande gast
som leker i vågor
med mannar och mast

Du syns inte enbart
men hörs likaså
Din piska mot klippan
din släpklänning blå
bedövar och isar
vid stormande kust
och hämtar en strandbit
när helst den får lust
begraver den kanske
bland snäckor och tång
besjunger den sedan
med kluckande sång

Och vore det inte
för vindar som drog
så kunde du kallas
en låga som dog
för tidsåldrar sedan
ty gammal du är
en släktenas saga
en havets hetär
Ja, vore det inte
för nycken i dig
så skulle du sova
bland krabbor och sej

Det forsar vid stranden
där stormen drar fram
En eka på driven
fick knopen på skam
Den väjer och kränger
med vindarnas fru
och knarrar i träet
där kampen står nu
en leksak att lättsamt
förnöja sig med
och kanske du slår den
till drivor av ved

Så kommer då lugnet
det täcke av ro
där så många av oss
långt hellre vill bo
Du dyker mot djupet
blir minne på tal
och skall inte stiga
ur havsgudens sal
förrn vädret befaller,
då gå ur ditt hägn
från vanmakt och väntan
mot skyar av regn.



23/6 2015