Att andetag kan vara så djupa och lätta samtidigt. Nöjda, fuktiga andetag mot min nacke och jag går sönder. Det känns som att dina fingrar bryter varje revben när du låter fingertopparna glida över mitt bröst, men när jag känner efter så är jag fortfarande intakt.

Jag kommer ihåg hur mörkret omfattade mig och hur dess närvaro slet mig i stycken när du berättade. När jag fick veta att du tagit en annan kvinna i dina armar, att hon kysst den kropp som tillhörde mig, att du betraktat hennes hud med de ögon som lovat mig trygghet. Att dina läppar följt hennes nätta lår medan jag ovetande låg och längtade efter dig.

Det sköljer över en som en våg. Det slår till en med en överväldigande känsla av stumhet och chock medan man försöker hålla balansen, men sedan faller man ändå. Ångesten kryper upp som mörka varelser från ett djup man inte visste fanns, ändå känner man igen dem. Känslan är allt för bekant och när jag stryps inifrån så kippar jag vant efter luft. Tusen klor sliter upp min bröstkorg inifrån, jag är sårbar inför dig, förgör mig nu. Du är redan halvvägs.

Du trodde att mina tårar var en möjlighet för dig att be om ursäkt, uttrycka nya löften att bryta. Jag dör sakta och du tror att du kan rädda mig. Du puttar mig nerför en brygga och jag är hjälplös för du band mina armar och ben. Mina lungor andas med dig, mitt hjärta slår i takt till ditt. Jag drunknar i mörkt vatten och jag kan inte andas för du har dina beniga fingrar om min hals.

Dominant härskare som tog mina unga första gånger och gjorde dem till aldrig mer, för dina händer går inte att jämföra med någon annans.