Vaknar nu igen. Vargtimmarna.
Jag tror jag drömde att jag sprang genom en skog. Och efter mig löstes allting upp i ett kompakt mörker.
Vad jagas jag av?
Vad är det som gör att nackhåren står på ända? Den ständiga skräcken.
Den oundvikliga ensamhetens molande smärta.
Jag känner mer än jag ser hur det svarta tar över.
Det rusar ikapp mig.
Förbi mig.
Vinner.
Jag vaknar med ett ryck, men utan lättnad, en nattsvart abyss där mitt hjärta borde vara.