När mobbing uppträder på det viset så är det ett uttryck för att vilja närma sig personen ifråga.
Men ibland är det förbjudet att visa sina känslor på ett positivt sätt och för att inte tappa ansiktet inför den närmaste kretsen och visa spår av sin förälskelse så slår de back och visar det i negativismer istället.
Det är tillåtet att uppmärksamma någon negativt och till och med beröring är då okej.
Det är trist för den som råkar ut för det naturligtvis och för den som leder attacken ävenså eftersom få mobbare har någon större glädje av att stöta bort föremålet för sin förälskelse.
Att sedan även bli straffad på andra sätt för att inte med rätta medlen kunna visa sin nyfikenhet på föremålet ifråga måste ju vara dubbel bestraffning eftersom mobbaren klandrar sig själv för att inte rätt och genast hitta ett språk för att visa sin möjliga kärlek.
Den som höjer handen mot annan är redan förlorad.
Det är den som har mest att förlora och ändå är det en sorts omvänd oemotståndlig handling att störa personen istället för att genast kunna visa gillande.
Det är individer som inte kan rätt hantera sina känslor som mobbar, vad skulle det väl annars finnas för anledning?
Det sägs ibland att den som agar älskar, eller i vilket fall tvingas 'av kärlek' att aga.
Om en alls skall kunna sätta någon tro till det så väcker det så mycket känslor i den som slår att det visserligen är motvilligt den slår och drabbas av skuldkänslor efteråt.
Men den höjda handen kan vara det enda tillåtna sättet att visa sina känslor, trots att utfallet blir till våld och föreställd avsky.
Usch, inte kan jag väl gilla någon som så provocerar mig att visa känslor så öppet.
Det får bli den höjda handens politik.
Den som inga särskilda känslor har för dig, har ju heller inte behov av att visa några.
Det sägs att det går en hårfin gräns mellan kärlek och hat.
Hur rätt hade inte den som upptäckte det och även yttrade tesen.
Kan individen inte rätt visa sin kärlek, får det bli att visa upp 'det näst bästa' och sedan avsky sig själv för handlingen.
Hart när oemotståndliga är våra möjliga känslor för varandra, och tar sig därför också hela känsloregistrets möjliga uttryck.
Som att tala om medaljers och mynts två sidor.
Uttryck för kärlek och uttryck för hat.
Förväntan och besvikelse.
Alla handlingars konsekvens.
Före och efter.
Orsak och verkan.
Om han eller hon inte kan få dig skall ingen annan heller få det, uppleva segern i att ha erövrat en skatt som du.
Det får bara inte hända.
Det händer i och för sig ändå ibland.
Men det beror i så fall mera på att den andra inte kunde förmå sig att slå.
Våld är förstås uttryck för känslor, men inte lösningen på ett problem.
Kanske går det att slå av sig känslor i ens upprörda inre.
Se bara vad du har ställt till med.
Att ansvaret skulle kunna ligga hos den som slår, hur är det ens möjligt?
Det är förstås jobbigt att ta ansvar för egna känslor och än mera för att ha brukat våld, muntligen eller i handling.