Regnet smattrar mot rutan, men rummet ligger tyst.
Grytet har blivit min bostad, resterande delar av rum och lägenhet är inte relevanta. Dammhögarna växer och kall luft strömmar in genom det öppna fönstret. Det som stått öppet sedan jag och E rökte i det för fem-sex dagar sedan.
Nattens mörker ger ingen ro och jag kan höra de andra sova i rummet på andra sidan lägenheten. Jag är avundsjuk.
Trots surret och snurret och skottlossningen utanför är allt så tyst. Nattens mörka svärta suger åt sig både ljud och ljus när meningen försvinner.
Men jag är okej. Det är inte för bra, det är inte för dåligt.
Allt är sådär.
Igen.
*