Här har jag stått i flera veckor och sett när människor och bilar rusat förbi. Vecka efter vecka har gått och blivit flera år, min snygga fasad har sakta men säkert gett efter för tidens tand.

Ingen har brytt sig längre om mig och hur jag hamnat här är en historia för sig. Jag trodde väl aldrig att någon skulle lämna mig på en sådan förfärlig plats. Här har jag sjunkit allt längre ner i vår moder jord.

Årstidernas växlingar sköljer över mig bryter ner mig mer och mer, vilka förfärliga sår jag lämnar vill jag inte tänka på. Kan inte någon barmhärtig människa hämta mig härifrån?

Vad mina ägare tänkte på när de ställde mig här vet jag inte, men någon trevlig parkeringsplats är det inte. Snö och kyla byts ut mot stekande sol och hårda vindar, regn och rusk faller över mig utan minsta skydd och tanke vad det gör mig.

Den snygga fasad som jag hade en gång i tiden är borta, tillsammans med den omvårdnad och tanke mina ägare skänkte mig. Den lilla förhoppning jag hade då människor satte upp ett staket runtomkring där jag står. Att de skulle se mig och ta mig härifrån den grusades och blev en dröm som försvann när de lämnade mig stående kvar.

Men en dag kom det några individer med kameror i högsta beredskap och fotade mig. Att inte kunna visa upp sig från sin bästa sida när man blir fotograferad känns inte bra, men någon hjälp finns inte att få. Men man undrar ändå? Kan bilden hjälpa mig härifrån?

Att människorna kan vara så grymma att de lämnat mig här är en större gåta än jag förstår. All den tid som rinner förbi när jag befinner mig här är inte bra för vare sig mig eller moder jord. Så snälla hämta mig upp härifrån!!