Fastfrusen i en känsla av värdelöshet, ovisshet.
Försöker ta mig loss. Fylla min tid.
En minut känns som en timme.
En timme en evighet.
Men du, du är värd, du är viss.
Du lever, ler och önskar "Happy Weekend",
som ingenting.
Och jag, mitt, vårt, är bara en saga.
En saga utan lyckligt slut.

Symboler som var vi. Ingen annan skulle förstå.
Våra hemliga koder. Som bara var för oss.
Nu ser jag dem igen.
Tappar andan. Tryck över bröstet.
Jag fattar. Du vet så väl att jag fattar.
Du vet att jag ser. Du vet att jag går sönder.
Det är så du berättar för mig om er.
Med våra hemliga koder.

Du dök upp i mitt flöde som en
"människa jag borde känna".
Jag gjorde det, då.
Idag vet jag inte vem du är.
Du är någon annan som pratar med annan röst.
Använder ord som jag aldrig hört.
Jag tror det är hon.

Du fick mig att lita på. Du sa du var hon.
Hon som skulle stanna. För evigt. För alltid. Permanent.
Hon som aldrig kunde, ville, skulle lämna mig.
Kapitulerade. Hängav mig. Föll blint tills du försvann.
I mitt hjärta skrev jag ditt namn,
tusen gånger med vattenfast tusch.


Du lämnade en gul blyertspenna efter dig när du gick.