Det var morgon. Solen sken utanför mitt fönster. Det knackade på dörren. Pappa tittade in och sa att han skulle göra kaffe åt mig. Jag satte mig upp och sträckte händerna över huvudet och gäspade stort. Jag kisade för solen som lyste skarpt genom det frostiga fönstret. Utanför glittrade snön som tusen små kristaller.

Det hade gått en månad sedan begravningen nu. Det kändes ingenting. Men samtidigt allting. Allt och inget. Inget och allt. Jag ställde mig i fönstret och såg ut över den vita trädgården. Kallt och tomt. Allt var bara kallt och tomt. Jag blickade ut över ängen som låg en bit bort, vit, kall och tom.

När jag hörde kaffebryggaren börja pysa gled jag i ett par mjukisbyxor och gick på toa. Kissade och spolade, precis som vanligt. Fast ingenting var som vanligt. Då kom alla känslor över mig igen. Allt det kalla och tomma kom som ett iskallt regn över mig. Med kinderna fulla av tårar sjönk jag ner på det kalla golvet och grät för första gången på säkert fem timmar. Hjärtat i bitar och bröstkorgen pumpad av ändlös sorg och i luften hängde doften av nybryggt kaffe.

"Kaffet är klart!" Ropade pappa nerifrån köket. Jag kunde inte svara. "Sarah?" Ropade han med ängslig röst. Han tog trappan i säkert tre steg och knackade på toalett dörren. "Sarah?" Han prövade handtaget, det var öppet. Jag orkade inte se på honom för jag visste vad hans ögon speglade; oro och frustration. Frustration och oro över att mina egna ögon bara varit kalla och tomma de senaste månaderna.

"Vad var det denna gång? Vad påminde dig om henne?"
"Allt".

Allt och inget. Inget och allt. Kallt och tomt. Tom och kall.