”Tror du på spöken?” hade hans pappa alltid brukat fråga när han var yngre. Det var en fråga som konstant upprepats under halloween- och allhelgonahelgerna och efter mer än 10 år hade han onekligen tröttnat på den för länge sedan. Ett bestämt ”nej” hade alltid varit hans svar, vilket han fortfarande stod fast vid. Enligt honom var sådana vidskepligheter bara löjliga och han hade därför aldrig varit rädd för mörkret, spöken eller dylikt.

I början hade det inte varit mer än en larvig fråga och han antog att hans pappa bara velat försäkra sig om att han inte skulle lyckas skrämma honom med sina fåniga halloween-påhitt. Erik hade nämligen varit en mycket skämtsam och lekfull, nästan lite barnslig, person, som aldrig missat chansen att få någon att skratta. Men efter Jens hade gått ut gymnasiet hade han börjat undra om det inte var lite underligt i alla fall, hur viktigt det verkat vara för hans pappa, det där med halloween. Och hur hade han kunnat förvänta sig att Jens som 19-åring skulle kunna tro på spöken, speciellt när han aldrig hade gjort det förr? Det var ett av de stora mysterierna med Erik. Jens hade förstås frågat honom rätt ut, varför han var så angelägen om att hans son skulle vara lika vidskeplig som han, men han hade aldrig fått något ordentligt svar. Erik hade alltid bara sagt något i stil med ”Så du gör inte det? Aha, glöm det, det var inget,” precis som om han hade glömt att han sagt ungefär samma sak året innan och även året före det. Han hade däremot haft ett ovanligt skarpt minne annars, så Jens fattade inte hur det skulle kunna gå ihop.

Det enda Jens visste var att hans far trott starkt på övernaturliga företeelser. Dels visste han för att Erik själv hade tagit upp sin religiösa tro en gång när Jens var liten, men mest för att han hade hört honom från dörröppningen till föräldrarnas sovrum då han stillsamt bett till Gud en gång. Han hade knäböjt framför sängen och pratat väldigt, väldigt lågmält och därför hade Jens endast plockat upp några fåtal ord, men han mindes i alla fall att Erik sagt något om andar och att låta de döda eller någon specifik död person vaka över honom och hans familj. Orden hade överrumplat Jens och han hade aldrig riktigt sett sin pappa på samma sätt efter den upplevelsen. Men han hade hållit tyst om det, aldrig nämnt det för någon, inte ens efter Eriks oväntade bortgång.

Ingen visste riktigt vad som hade orsakat hans död och Jens mamma, Klara, hade varit i chocktillstånd en lång tid efteråt. Hon hade nästan helt vägrat att äta och sovit mest hela tiden. Jens hade oroligt och hjälplöst sett på hur hon magrat mer och mer för varje dag. På grund av de här omständigheterna hade han aldrig riktigt fått någon egen tid att sörja sin bortgångna far, utan bara försökt sitt bästa att vara stark och att ta hand om sin sköra mamma.

Det hade inträffat en mörk oktobernatt, just före halloween. Ett ovanligt hemskt åskoväder hade skakat om hela byn och Erik hade försvunnit utan att någon märkt något först. Jens och Klara hade letat och letat och ringt polisen, men det hade tagit tre dagar innan han funnits död av en uppskakad skogsarbetare mitt ute i skogen, utan några som helst yttre skador eller blödningar. Det hela var oerhört mystiskt och någon riktig förklaring till den tragiska händelsen hade de aldrig fått.

Ett halvår tog det för Klara att bli nästan helt återställd. Hon skulle antagligen aldrig bli lika lycklig som hon en gång varit, men Jens fick nöja sig med att hon kunde leva ett normalt liv igen, att hon kunde gå vidare trots sin inre sorg.

Jens tittade sig själv belåtet i spegeln. Allting satt perfekt på plats; han var utklädd till en vampyr som bevisligen nyss haft en ’måltid,’ av blodet på vampyrtänderna och kragen att döma.

Ungefär sex månader efter Klaras återhämtning hade exakt ett år passerat sedan Eriks död och Jens var inbjuden till en halloweenfest till en gammal klasskamrat. Han var medveten om att han var en psykiskt stark person; han kunde ta sig igenom kvällen utan att helt bryta ihop. Men för att vara på den säkra sidan ville han han ändå ha en distraktion. Kanske var det fel att försöka ha kul och koppla av en dag som den, men han kände ändå att han behövde det. Han ville absolut inte bli ensam med sina känslor, som hans mamma hade insisterat på att vara. Hon hade inte sagt det åt honom direkt, men han kände på sig att Klara tyckte han gjort fel val, även om han köpt en blombukett och besökt Eriks grav tidigare under dagen. Tekniskt sett hade han redan fullbordat sin ’plikt,’ men något gnagde fortfarande inom honom.

Trots den obehagliga känslan beslöt han ändå att ta sig till festen och försöka att inte tänka på det alltför mycket. Han förstod att det innebar att han flydde sina känslor, men han var ännu inte riktigt redo att plocka fram sådant som låg djupt begravt inom honom. Det ville han spara tills han kände sig gammal nog att fullt hantera det och till ett mindre viktigt och känslosamt datum.

Väl framme efter den korta promenaden till sin vän stod han på verandan vid dörren. Han tvekade en sekund innan han ringde på dörrklockan och det dröjde ännu ett litet tag innan dörren långsamt öppnades. Halvt förvånat, halvt irriterat upptäckte Jens att det inte stod någon i dörröppningen. Just precis när han skulle titta in och öppna dörren helt, ryckte han till när något vitt dök upp helt utan förvarning och studsade mot honom. Han snubblade häpet några steg bakåt och hamnade osmidigt på rumpan efter att hälen fastnat i en golvbräda som stod lite högre upp. Inte förrän den vita varelsen slängt sig runt halsen på honom och börjat fnissa förstod han vad, eller rättare sagt vem, det var. Hans närmsta vän Caroline hade varit fantasilös och klätt ut sig till ett spöke.. och han hade fallit för hennes simpla lilla skrämselknep, på alla sätt och vis. Det var inte bara patetiskt, utan också rent ut sagt förbluffande. Han hade alltid varit den typen av person som var helt omöjlig att skrämma. Någonting var helt klart fel med hans nerver den dagen.

”Jättekul Carro,” sa han bara och himlade överdrivet med ögonen.
”Ja, det var det verkligen!” utbrast Caroline exalterat medan hon misslyckades med sina försök att svälja ner fnittret.
”Okej, du kan kliva av mig nu..”

Jens tittade menande på henne och drog lätt i hennes armar, som ännu var lindade kring hans hals, och hon gjorde sitt bästa att motvilligt samla sig.

Hon var en väldigt fysiskt tillgiven person, något som Jens aldrig varit så länge han kunde minnas.

Efter att hon lyckats ta sig och sitt spöklakan upp från marken och även hjälpt Jens upp kunde han äntligen gå in och socialisera med de andra gästerna. Tyvärr märkte han genast på dem att de sett allt som hänt på verandan och suckade lite resignerat när även de försökte hålla tillbaka skratten. Hade han verkligen gjort bort sig så totalt? Svaret var han rätt säker på. Han hade varit klumpig, men annars vore det inte så farligt, om det inte vore så att det inte alls passade in på hans karaktär att vara lättskrämd. Han var vad de flesta skulle kalla en ”cool” person, oftast inte lätt påverkad av sådant som pågick omkring honom. Men just därför brydde han inte heller sig så hemskt mycket i deras reaktioner. Det värsta var faktiskt att han fortfarande, konstigt nog, kände sig lite uppskärrad. Hans hjärta bultade vilt och vägrade lugna ner sig, och dessutom fanns den olustiga känslan han gått och burit på hela dagen ännu kvar, möjligtvis starkare än förut.

Han började i alla fall mingla runt och försökte ignorera sådant han inte kunde begripa. Allting gick rätt bra till en början. Caroline hade lyckats samla så många som tio stycken personer utav deras gamla kompiskrets och det var en trevlig omväxling för Jens att komma ut lite, eftersom han känt sig lite instängd med sin mor på sistone.

Men sedan begav de sig till köket för att äta en halloweentårta som Caroline bakat. Hon hade dekorerat köksbänkarna med utskurna pumpor och av någon anledning kunde Jens inte sluta titta på dem. Han ryste till när ljuset inuti en pumpa flimrade.

De andra glufsade i sig gelétårtan, medan Jens knappt smakade på den. Han kände sig illa till mods. Om han trott på sådant kunde han ha svurit att alla pumporna var levande och stirrade på honom, dömde honom. Men det var stört löjligt att känna så. Ändå kunde han inte skaka av sig känslan. Den satt fast ordentligt, även när kvällen började lida mot sitt slut.

Lite efter midnatt var det fortfarande ingen som gått hem. Alla skulle samlas för att se på skräckfilmer i Carolines enorma utfällbara soffa. Normalt sett skulle han inte ha haft något emot det, men Jens började känna sig utmattad. Hans huvud snurrade på och han ville inget annat än att gå hem. Vilket han förklarade kortfattat för sin vän, utan att nämna alltför mycket fakta.

”Är det säkert att du inte vill stanna lite längre? Vi har ju inte ens börjat se på nåt än! Kan du inte stanna ett tag till?” vädjade Caroline.
”Sorry, men jag orkar faktiskt inte. Vill bara gå och lägga mig. Vi kan väl ses nästa helg istället.”

Jens var bestämd i sin ton, vilket bidrog till att Caroline till slut gav upp och lät honom göra som han ville. Men hon envisades sedan med att följa med honom en bit hemåt, vilket han vägrade gå med på. Han insåg att hon bara ville spendera lite mer tid med honom, men det kändes ändå fel att hon skulle dra iväg bara på grund av honom medan hon ännu hade huset fullt av gäster.

”Dra igen jackan ordentligt!” beordrade Caroline när han hastigt slängt på sig jackan och sträckte handen mot dörrhandtaget.

Han gav henne en skeptisk blick och innan han hunnit reagera hade hon dragit upp dragkedjan och börjat knäppa knapparna åt honom. Kanske skulle han ha sagt något om det men den seriösa glimten i hennes ögon fick honom att bara le varmt i smyg. Hon var lite knasig av sig ibland, men också en mycket omtänksam vän. Hon brydde sig verkligen.

”Så där. Du har sett lite blek ut hela kvällen, vetu. Nu blir du i alla fall inte sjukare än du kanske redan är.”

Hon gav honom en klapp på axeln och ett genuint leende och han vände generat bort blicken.

”Du ska veta att vi alla är här för dig om du behöver något,” sa hon och lät för första gången under kvällens gång helt allvarlig.

Hon syftade förstås på tragedin som inträffat året innan och med ”alla” menade hon de få av deras vänner som visste om exakt vad det var för dag. Så klart Caroline, som var Jens bästa kompis, kände till exakt vilket datum Eriks död hade ägt rum. Det var nog därför också som hon varit så mån om att Jens inte skulle bli lämnad ensam med sin mamma den dagen. Hon hade ansett att han haft behov av att få komma iväg från den uppenbart dystra miljön därhemma och tänka på annat. Och det höll han med om. Däremot behövdes distraktionen inte längre, då hans mamma högst troligen gått och lagt sig och han själv också var mer än redo för sängen.

”Tack Carro,” klämde han ur sig och övervägde för en sekund att krama om henne för att visa att han var tacksam, men beslöt att inte göra det, ifall att hon skulle missförstå det som att han behövde tröstas. Det gjorde han ju inte. Han kände egentligen ingenting alls förutom trötthet för tillfället.

På vägen hem visade känslan från innan sig igen och växte sig till rädsla. Det kändes kyligare än det egentligen var och det rös i hela kroppen för Jens. Han visste förstås att han inbillade sig, men det var precis som om träden bredvid vägrenen viskade till honom och vinden avsiktligen rev i hans hår.

Till sist fick han så bråttom att han nästan började småspringa. Det var första gången han någonsin känt sig rädd bara att vara utomhus och det var verkligen ingenting han ville uppleva längre än nödvändigt.

När han äntligen tagit sig hem skyndade han sig att låsa upp dörren och smälla igen den hårt efter sig. Han kom inte ens på tanken att vara lite tystare ifall Klara sov förrän några minuter gått och han lyckats lugna ner sig en aning. Han kände hur andetagen långsamt blev jämnare och mer utdragna. Ännu någon minut passerade innan han kunde dra in en lättad suck.

Huset var mörkt och tyst, vilket betydde att han förmodligen haft rätt om Klara. Han hoppades bara att han inte väckt henne när han smällt i dörren. Fast det var ju också möjligt att hon inte lyckats somna än.

Han började bege sig mot andra våningen för att ta reda på var exakt hon befann sig. Det knarrade i trappan, trots att han försökte gå så tyst han kunde, och han gjorde en grimas.

Bara några få steg återstod när han plötsligt hörde ett fasansfullt skrik, följt av en högmäld duns. I sin chock ramlade han nästan bakåt, men hann just precis gripa tag i trapphandtaget och rusade med hjärtat i halsgropen mot sitt rum, varifrån han hört skriket.

Dörren stod på glänt och Klara låg avsvimmad på golvet. Jens satte sig på huk och började panikfyllt undersöka hennes puls. Den slog på, fast lite snabbare än vad var normalt. Han stirrade förvirrat på hennes oroväckande bleka ansikte. Det var som om hon sett ett…

”..spöke?” yttrade en märkligt bekant röst inifrån Jens rum och för första gången sedan han sett sin mamma ligga medvetslös, vände Jens sig ditåt. Han kunde inget se först, då dörren skymde sikten, så på darriga knän reste han sig upp, Klara nästan bortglömd, och steg långsamt, försiktigt in i sitt rum. Allt satt på sin vanliga plats. Den enda skillnaden var personen som satt utbredd på sängen, med ena benet slängt över det andra och lutandes på händerna.

”Pappa?” viskade Jens, utan att riktigt lita på varken sin egen röst eller sina ögon, vilka han för den delen upplevde vidgades så mycket att de skulle kunnat falla ur ögonhålorna. Den tanken skulle nästan ha uppfattats som komisk vid vilket annat tillfälle som helst.

”Ja?” svarade vålnaden obekymrat.

Jens ben orkade inte hålla upp hans övriga kroppsvikt längre och han lät sig själv falla ner på sina knän.

”V-vad gör du här?” stammade han.

Vilken dum fråga, tänkte han så fort orden lämnat munnen, men brydde sig inte.

”Det är.. eller var, kanske jag ska säga, mitt hus, Jens. Varför skulle jag inte vara här?”

Erik log och pratade som vanligt, med samma glada ton som han alltid gjort. Men hans röst verkade eka och tränga sig in djupt i Jens öron, och genom öronen vidare till hjärnan, som nästan fick kortslutning.

Jens var helt mållös och kunde knappt andas. Han bara stirrade gapande på sin far. Ju längre han borrade in ögonen i honom, ju mer märkte han att Eriks kropp var aningen genomskinlig. Vilket påminde honom om att han inte borde finnas. Han borde inte vara där, i Jens rum. Han var död. Och spöken fanns inte.. eller?

Jens ögon följde noggrant Eriks rörelser när han bytte ställning och böjde sig framåt för att stirra tillbaka. Han log inte längre. Hans ansiktsuttryck var kusligt allvarligt när han öppnade munnen för att ställa sin fråga.

”Tror du fortfarande inte?”