SCEN VIII

       (Vid det tomma frukostbordet.)

Colombina: Jag har börjat skrika versalt. Det gör att det blir lättare att leva, och dessutom hör jag inte längre det gråtande barnet som jag lämnat i det tomma rummet.
Arlecchino: Blir du inte väldigt hes?
Colombina: Det kostar på att inte lyssna…
      (Arlecchino letar febrilt i skafferiet.)
Arlecchino: Här finns ju ingenting att äta nu för tiden.
Colombina: Varför ska du äta? Låt oss sitta här och invänta döden.
Arlecchino: Vad var det?!? Jag hör någon utanför dörren. Kanske är det Pagliaccio som återvänder från kriget – med alla benen i behåll!
Colombina: Nej, han är död. Det måste du ha insett själv. Inte ett enda livstecken på fyra månader… Nej, han måste vara död.
Arlecchino: Kanske har han deserterat? Och nu återvänder han med gemener och…
Colombina: HÖR DU INTE VAD JAG SÄGER: HAN ÄR DÖD!
Arlecchino: Jag går och öppnar dörren i alla fall. Lite luft kan behövas här inne. Och kanske…

       (En försynt knackning hörs.)