Jag sänkte min blick och hoppades att du förstod. Men du har egentligen aldrig ens försökt förstå mig. Jag försöker sänka min tempraturs hand till minus för att du ska begripa att den varma ömheten är borta.
Du ser inte heller tystnaden i min blick.
Det räcker inte längre att du förklarar hur mycket du bryr dig om mig när jag fumlar för att få bort dom mörka lockarna som fastnat i dina ögon när du druckit för mycket. Inte heller dom nätter brevid dig kan jag vara lugn .Terrorn över ett snart avslut som väntas eller när vi kommer tala till varandra igen. Två dagar? Eller ännu en veckas väntan? Nästa vecka kommer du kanske ha en ny kvinna att hålla vid, göra henne oklok med din lukt som får en att omfamna dig i timmar.

Jag köpte den finaste klänningen som bara jag visste att du skulle gilla, gjorde mitt hår glansigt, mjukt och vågigt för dyra pengar. Dog av förväntan att få träffa dig den kvällen i staden där natt är dag.
Såg dig sedan i ett hav av människor, du kollade på mig kort och gick sedan vidare till en blond kvinna.

Jag hade kunnat motstå dig från allra första början vilket aldrig hände. Istället blev jag fördärvad av alla dina svek.

Men jag är äntligen fri. Bilderna på oss som hakat upp sig i mitt huvud på vinflaskorna, dom svartvita fotografierna, kvällarna som slutade med morgon på ett berg över en savann och jazzmusiken som spelades. Eller hur du blev min undanflykt för alla inlåsta människor, hur du gjorde mig lika medveten till allt som om jag gått på kokain börjar sakta men säkert avta.

Du kanske kommer beundra mig igen som du gjorde i en av dina drömmar.