Det var mitten på januari, kallt och alldeles för mycket snö ute.
Jag hasade mig fram genom den kalla vita massan och svor till för mig själv när snön, oinbjudet trängd sig ner i ena skon. Jag suckade. Jäkla snö!
Julen var över och vi hade gått in i år tvåtusensexton. Ännu ett år hade börjat och som vanligt så kom det nya året med höga förväntningar. Det här året skulle bli det bästa. Nu skulle man börja träna, sluta röka och äntligen slänga den där nedrans snusdosan i sopen och låta den stanna där för resten av livet. Man skulle byta ut allt ont mot gott och man skulle bara umgås med människor som gjorde en till en bättre människa. Alla de andra skulle man skrota. Dem var ju inte värda ens energi.
Jag rättade irriterat till min axelbandsväska som gled ner på armen medan jag lunkade mig fram. Jag var på väg till mormor och plogbilen verkade ha missat just den här gatan.

Mormor var den första som hade frågat mig om vad mitt nyårs löfte var. Mitt svar hade varit att jag skulle försöka att undvika att ständigt upprepa gamla mönster som skadade mig. Mormor hade då sagt att det i princip kunde vara vad som helst. Hon hade rätt. Det kunde vara vad som helst. Som undvika de där knäppa killarna man alltid träffade, att tala sanning när folk frågade hur man mådde och att sluta låsas le bara för att det är vad folk förväntar sig att man ska göra. Nej i år skulle det vara sanningens år. Ett år då jag skulle försöka att vara helt ärlig mot mig själv, och emot andra också för den delen.
Mormor hade tyckt att det var en utmärkt idé och ett väldigt passande nyårs löfte. Trotts det var det inget hon tänkte införa när det nya året slog in. Nej mormor skulle istället äta hälsosammare och hålla sig borta från allt som var sött.
Jag log när jag tänkte på det. Mormor har klarat en vecka. Sist jag var där, vilket var förra veckan, hade jag hittat godis i hennes godis skål som hon så fint hade gömt bakom alla kryddorna i köksskåpet. Mormor hade blivit generad när jag tagit fram skålen och visat den för henne.
Tankarna om mormors min när jag visat henne skålen avbröts av min telefon. Jag fiska de upp den ur jackfickan och tog med munnen av mig ena handsken. När kylan nuddade min hud såg jag hur min hand blev alldeles knottrig. Jag låste upp mobilen. Det var Johan. Fan. Han var en av de saker som jag skulle hålla mig borta ifrån, en av de där dåliga mönstren som ständigt upprepades. Jag tittade på skärmen, tvekade en aning. Ville jag ge mig in på den här vägen igen? På en väg som jag så många gånger hade gått ?
Jag tänkte på mormor, på hennes misstag. När jag visat henne skålen med godis hade hon sagt att det var mänskligt att göra misstag ibland innan man kunde göra rätt. Kunde det vara så för mig också? Jag kanske behövde läsa vad som stod i smset för att kunna göra rätt. Kanske skulle jag då känna att Johan faktiskt var något dålig för mig? lite Som jag känt med den sista cigaretten jag tog för tre år sedan, den som hade fått mig att spy. Bara en liten titt.. Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade meddelandet.

Jag saknar dig..