Det regnar. Jag tar paraply. Ska på diktträff.
Har en dikt med mig. Ingen kommer att gilla den.
Jag ska sätta mig långt bak så att ingen ser mig.
Huvudsaken är att jag tänker.
Jag får en plats i mitten ungefär.
Mycket trevliga framträdanden.
Så blir det paus.
Efter pausen sätter jag mig på samma plats.
Ingen sätter sig på samma rad efter pausen.
Vad är det för fel? Har jag gjort något eller sagt något?
Är väl inget rolig. Ibland får jag höra att jag är det. Inte alltid av alla.
Är jag på något sätt fel? Ser jag ut på något sätt?
Passar nog inte in. Jag vet varför.
Alla har sitt kors att bära.
En förklaring krävs.
Jag har varit på en arbetsplats med kvinnor.
När det är möten sätter sig ingen intill mig. De sätter
sig bara vid varandra.
Samma för en kille. Han var trevlig och vänlig med fru och barn och vänligt sätt. Men han satt likförbannat ensam.
Alla gick förbi.
Han sa att han inte bryr sig. Det är det enda att göra.