Snön faller från himlen som svävande sockervadd.
Kristalliserad av socker i mjuk form, ängslig och åtråvärd.
Den skriver sagor i gatljusen, och vittnar om liv som lämnar spår efter sig i modden.

Jag vill veta vad min saga är, jag vill veta var vår saga är.
Jag vill också utkristallisera mina tankar och framtidsvisioner målande.
Som kristyren som blir knutarna runt pepparkakshuset.
Sockrigt, stabilt, kladdigt och ocharmigt vackert.

Vi hade kunnat skriva något vackert, målande, och berättande.
Men vi lämnade alla kristaller åt sidan för den första snön.
Vi låter dikterna och sagorna florera på annat håll, berättas av goda röster men om andra individer.
"Snön ligger vit på taken" citerar dem.

Endast jag är vaken.